J.J. Corry The Hanson & The Gael

Det är dags att återvända till den smaragdgröna ön Irland. J.J. Corry har nu lanserats på systembolaget, något som jag verkligen sett fram emot.

Förra året gick i irländskt grönt här på bloggen - Writers Tears, Bushmills, Yellow Spot, Redbreast... Det var mycket imponerande whiskey, som verkligen fick mig att uppvärdera Irland, och i flera olika stilar - från oljig, kryddig pot still, till mjuk trippeldestillerad single malt. Och idag ska vi bredda kategorin irländsk whiskey ytterligare!

J.J. Corry, och deras grundare Louise McGuane, kallar sig för whiskey bonder (snarare än oberoende buteljerare). Genom detta knyter hon an till hur whiskey lagrades och såldes något århundrade tillbaka. Det här var tiden innan globala varumärken som Jameson fanns, delvis till och med innan whisk(e)y buteljerades på glasflaska. Under 1800-talet och 1900-talets början var marknaden för whiskey på Irland en lokal företeelse. Handelsmän reste till sitt lokala destilleri, fyllde sina fat med new make-sprit, för att sedan lagra den, blanda den utifrån sina egna recept, och sälja den i sina trakter. 

Den ursprungliga J.J. Corry var en sådan whiskey bonder verksam på Irlands västkust, inte långt fram McGuanes familjegård som verksamheten nu utgår ifrån. Ytterligare ett exempel på whiskey bonder var Mitchell’s i Dublin, skaparna av Spot-whiskeyn som jag provade förra året. Traditionen med whiskey bonding dog ut i samband med den irländska whiskeykollapsen. Fram till att Louise McGuane startade sin verksamhet The Chapel Gate Irish Whiskey Company.

Att kalla sig för ”whiskey bonder”, är det mest en marknadsföringsgrej? Eller är det berättigat att dagens J.J. Corry kallar sig så snarare än oberoende buteljerare? I den globala verklighet vi lever kan aldrig whiskey bonding bli som för hundra år sedan. Men Louise McGuane har en annan inriktning än de flesta oberoende buteljerare - det är inte att buteljera single malt med fokus på det namngivna destilleriet. J.J. Corry har skapat sig ett ”bibliotek” över det återuppståndna whiskey-Irland, sorterat efter smakkategorier, som de sedan använder för att behålla en konsistens i sina blends. Visst finns det skotska buteljerare som delvis gör liknande saker med sina blended malts. Men nej, även jag som kan vara cynisk kring whiskyproducenternas marknadsföring, blir inte störd över ”whiskey bonding” och hur J.J. Corry presenterar sig.

 

Vidare till whiskeyn i glasen: två buteljeringar har importören Anders Bizzozero fått hit till Sverige. The Hanson är något så ovanligt som en blended grain, alltså grain-whiskey från fler än ett destilleri. The Hanson är sammansatt av grain-whiskey från två irländska destillerier som ej är namngivna, på 4 år respektive 10 års lagring på bourbonfat. 

The Gael är J.J. Corrys flaggskepp, och har kommit i flera batcher. Batch 3 är det som släppts i Sverige, vilket det dock inte finns någon information om på flaskan. The Gael är en blended whiskey bestående av irländsk grain och malt. Exakt hur proportionerna är i batch 3 är jag inte säker på (60/40 malt/grain enligt hemsidan, oklart vilken batch, 50/50 enligt whiskybase). Det är ett recept på whiskey i lite olika ålder - yngst är grain-whiskeyn kring 7 år, den stora delen malt-whiskey 11-15 år, och en liten "top dressing" 26 årig sherryfatslagrad malt. Destillerierna är inte namngivna, men den äldsta delen kommer från Bushmills avslöjade Louise på whiskysnack i december.

J.J. Corry The Hanson

Blended grain, 46 procent, 689 kronor på bolaget.

Färg: halm eller vitt vin

I doften: vanilj och söt citron. Sött men inte överdrivet så. Vaniljen, nästan vaniljstång, är verkligen framträdande, tydligt att bourbonfaten bidragit här. Apelsinmarmelad, lite kladdigt och viss beska. Lite ungt av omogna äpplen. Blött gräs och milda örter. Det doftar bra - vad som saknas i komplexitet tas igen i njutbarhet.

I munnen: sötare, fruktigare. Tänk fruktsallad, eller blandad päron- och äppelsaft. Nu både lime, citron och apelsin. Vaniljen kommer också fram efter en stund. Om det inte vore för en söt mandelton så hade jag kunnat sammanblanda detta med en lättare Speyside-whisky (säg ex Glendullan). En krämig munkänsla som gör att den inte upplevs tunn. En syrlig ton i eftersmaken, som från rejält syrliga körsbär.

Med vatten: Citrus lite mer framträdande, lite kryddigare. Fortfarande dominerad av fruktsötma. Vaniljkola. Lite tunnare och eftersmaken blev kortare - vattna försiktigt.

Sammantaget: Jag var lite orolig för att en så ung grainwhiskey skulle upplevas lite, liksom, otillräcklig. Så blev det inte. The Hanson är kanske inte så komplex, men inte alls tråkig eller tunn. Uppskattar man stilen lätt och sött, ja då har nog få invändningar här. Och, som det står på J.J. Corry’s hemsida - detta gör sig nog utmärkt i en drink, som i en highball, eller sommartid bara som den är.

Poäng: säg 83-84p.

J.J. Corry The Gael (batch 3)

Blended (malt & grain), 46 procent, 824 kronor på bolaget.

Färg: guld.

I doften: fylligare. Först gräddkola och honung, sedan päron och ett gäng tropiska frukter - ananas, nektarin eller persika, torkad mango. Kanske fläder också? Härligt josigt. En nypa svartpeppar.

I munnen: samma typ av sötma och frukter, men det är den krämiga, oljiga, vaxiga texturen som sticker ut.  Flera nyanser av vanilj (vaniljstång, kola, kakan drömmar). Blodapelsin efter en stund, utöver de tropiska frukterna. Örtkryddor och en lätt syrlighet i gommen. En lite mörkare ton av kaffe med mjölk.

Med vatten: citrustonerna går nu åt blodgrape. Härligt honungsvaxigt och saftigt. Inte speciellt kryddigt, men syrligheten gör att eftersmaken ändå blir ganska lång.

Sammantaget: för någon som mig som särskilt gillar orökig, bourbonfatslagrad whisk(e)y så tickar The Gael många boxar - tropiska frukter och citrustoner, balanserad sötma, och särskilt en härligt oljigt krämig munkänsla. För oss malt-konnässörer (eller, single malt-snobbar?) så kan The Gael visa att blended inte behöver betyda sämre, åtminstone inte när den görs med bra ingredienser och av en skicklig blender. 

Poäng: 89p.

Tack till Anders Bizzozero som skickade samples (The Gael köpte jag också en flaska av). Jag har strävat efter att betygsättningen inte ska påverkas av att jag fått prova dessa gratis.

20/1 2022: Thompson Bros med Slainte

Bröderna Phil och Simon Thompson började karriären med att driva whiskybaren på Dornoch Castle, vilket de gjort så bra att den idag räknas som en av landets främsta. De är fortfarande kvar på Dornoch, men ägnar sig nu mest åt två saker - småskalig whiskyproduktion på Dornoch distillery, precis intill slottet med samma namn, samt att ge ut whisky som oberoende buteljerare. Och det gör de bra - deras buteljeringar, med de säregna, ofta humoristiska, tecknade etiketterna, sticker ut från mängden. Samtidigt verkar kvaliteten vara god, och priserna högst rimliga. De försöker också uppmuntra folk att öppna sina flaskor, och så gott det går hindra flippade till auktionssidor.

Nackdelen: sedan Brexit är det svårt att få flaskor hem till Sverige. Bäst chans är via återförsäljare inom EU. Magnus Fagerström har via sina belgiska kontakter fått tag i sex flaskor för kvällens provning.

Visst är etiketterna magiskt snygga? Bildkälla: Magnus Fagerström

 

Linkwood 2011, 10 YO
262 bottles
Thompson Bros - 52,1%

I doften: Vaniljsöt och fruktig. Örtig snarare än kryddig, bra tecken.

I munnen: ganska fyllig, krämig i munnen med viss torrhet på tungan. Lite ruffig och pepprig i eftersmaken.

Med vatten: lite lime i vaniljen, lite mindre kryddor. En bra linkwood.

 

Ben Nevis 2013, 7 YO
1013 bottles
Thompson Bros - 50%

I doften: lite funky (svamp? Unket, svavel). Bakom honung och hö. 

I munnen: likt doften - lätt unket underlig, med viss sötma. Krämig textur. Tydligt i gruppen att detta inte är nåt för alla, men jag tycker det funkar rätt bra.

Med vatten: lugnar sig, besk blodapelsin/grape.

 

A Speyside Distillery 1998, 22 YO
272 bottles
Thompson Bros - 54,5%

Magnus berättar att han fått veta att detta är en Glenlivet – Alla ”Secret speyside” med stolar på etiketten från Thompson’s är från det destilleriet. Tydligen är det en humoristisk tvist på att bröderna och några vänner nekades att avnjuta en medtagen flaska Glenlivet när de besökte destilleriet och fick dricka den ståendes (utan stolar) utomhus. Hillarious :-)

I doften: äpplen, nästan äppelpaj med kanel. Päron. Lätt torr ek skvallrar om ålder. Gröna vindruvor, gräs. Angenäm kryddighet som inte tar över.

I munnen: fruktigt, mycket citrus, en hel del druvbeska och tanniner.

Med vatten: Bättre. Krämigare, mindre beska. Bakdeg. För mig är Glenlivet ibland lite för snällt, men denna är så angenäm att den inte blir tråkig.

 

A Speyside Distillery 1990, 30 YO
120 bottles – sannolikt refill american oak
Thompson Bros - 50,4%

I doften: mindre besk, lite mer fyllig. Vanilj, tobak, läder. Mm, helt i min stil.

I munnen: mäktigt, många smaker böljar fram en lång stund. Fortsatt lite skitiga toner, tobak och jordgolv i dunnage warehouse. Bra balans, lagom sötma (Svarta vinbär?). Kaffe, fikon? Hur många nyanser som helst.

Med vatten: Fortsatt i samma stil. Sablar vad bra.

Överlägsen etta för mig idag.

 

Invergordon 1972, 48 YO
260 bottles – 3 low-level och low-alcohol-barrels ihopvattade i en barrel.
Thompson Bros - 42%

I doften: milt, sött. Punchknappar. Friskt – vattenglas med en apelsinskiva.

I munnen: härligt tillgänglig på sin låga alkohol. Vanilj, citrus, men också degigt, punchknapparna igen. Bra exempel på hur god gammal grain-whisky kan vara.

Med vatten: provade inte. 

 

Caol Ila 2010, 10 YO
500 bottles Two refill hogsheads.
Thompson Bros - 52,9%

I doften: skaldjur, lätt citron. Lite skitig, jordig rök. Det verkar vara en sån där smuts-industriell Caol Ila – tobak, asfalt. Ah, härligt!

I munnen: Rätt konsekvent med doften. Börjar med en mjuk sötma och citrus, fisksoppa. Sen kommer fulröken, som inte är så starkt rökig men rejält skitig. Apelsinbeska i eftersmaken. Utmärkt bra.

Med vatten: lite försiktigare i doften kanske, men utan att ändra karaktär. I smaken sjögräs, skaldjur. Jordig, mild rök, smuts därbakom.

Min nr 2 ikväll.

Sammantaget: Ja nog buteljerar bröderna Thompson bra whisky. Att besöka Dornoch stiger allt högre på min bucket list.

21/1 2022: GlenSeven Blindprovning

Blindprovning med GlenSeven, fem av sex kunde vara med (ja, vi är inte sju längre). Stefan som tidigare den som satt ihop linan och skickat ut till oss i olika delar av landet.

 

1

I doften: mycket inbjudande och njutbart enligt hela gruppen. Fin sötma och balans.

I munnen: sylt, sötsyrligt. Lakritsrot säger Krister, absolut. Magiskt fin balans som kommer med ålder, utan att bli överekad eller trött. Kaffe, choklad i den långa eftersmaken.

Med vatten: Lite ljusare, citronvatten. Romerska bågar?

Vi är alla väldigt imponerade och är rörande eniga provningen igenom att detta är något särskilt. 

Rank: 1

 

2

I doften: torrt av vanilj och trä

I munnen: mer bärsylt, sen ett beskt träbett. Lite syrlig. Visst alkoholstick.

Med vatten: lite mer gräs eller halm, lite mer sälta. Nyek?

Här är gruppen lite mer oenig - vissa gillar inte den kraftiga eken, andra gillar. Inte min favoritstil, men riktigt bra i sin kategori tycker jag. 

Rank: 5

 

3

I doften: milt, vanilj, apelsin. Torrt.

I munnen: oljig i munnen men torr på tungan, mandarin säger Mikael. Kolasnören säger Krister. Äppel i början. Kakao i slutet.

Med vatten: mer kola i doften. Tänker lite på Glen Scotia på ruby port. Grillad ananas?

Mycket trevlig, kul att utforska de olika nyanserna tillsammans med gruppen. Alla rankar den någonstans i mitten i linan.

Rank: 3

 

4

I doften: tapetklister, Karlssons klister säger Jonas. Alkoholstick. Lite torrt, lite vanilj.

I munnen: Mörka bär, björnbär, svarta vinbär. Spritig. Metallisk säger Krister. Inte lakrits, men… fänkål?

Med vatten: lugnar ner sig. Allt spritigt försvinner. Brödkryddor. Citrus. Mycket bättre.

Vi förundras över förändringen från lätt avstötande till något riktigt bra. Jäkla spännande, och med vatten riktigt njutbar.

Rank: 4

 

5

I doften: sött, salt, lätt torrt. Inget tar över. Jordig säger Krister.

I munnen: Likt ettan syltig, men lite mer tryck. Örtig, sälta. Oljig i munnen. Choklad i gommen, härlig beska.

Med vatten: gelé, sälta. Limeskiva i ett vattenglas.

Vissa likheter med nummer ett tycker gruppen, men upplevs lite yngre och starkare. Gruppen är ganska eniga om denna som nummer två i linan.

Rank: 2

 

6

I doften: lite mer stickigt, sötkladdig.

I munnen: alkoholdrag, men trevlig ändå pga sötman. Kort eftersmak, bränt bröd.

Med vatten: Fortfarande stark, chili. Kort. Sälta. Oljig, kaffe. Viss sötma. 

De flesta i gruppen placerar denna sist, men ger lite spridda omdömen. Behöver vatten.

Rank: 6

 

Facit!

1) Sansibar Speyside Region 1978
https://www.whiskybase.com/whiskies/whisky/132221/speyside-region-1978-sb

2) Gordon & MacPhail Connoisseurs Choice Glen Scotia 1992
https://www.whiskybase.com/whiskies/whisky/166723/glen-scotia-1992-gm

3) Redbreast 12 Cask Strength B1/21
https://www.whiskybase.com/whiskies/whisky/189536/redbreast-12-year-old

4) Alambic Classique Cambus 1989
https://www.whiskybase.com/whiskies/whisky/143217/cambus-1989-ac

5) Tamdhu Cigar Malt Batch 1
https://www.whiskybase.com/whiskies/whisky/191376/tamdhu-cigar-malt

6) Edition Spirits Blair Athol 1995
https://www.whiskybase.com/whiskies/whisky/180623/blair-athol-1995-ed

 

Grymt spännande att se Stefan visa upp den dolda linan. Den 61,8 procent starka 25-åringen från Blair Athol kanske underpresterar lite, kanske också 28-åringen från Glen Scotia om man väger in prisvärdhet. Men en fantastiskt fin lina whisky. Jag visste att Redbreast 12 CS skulle dyka upp, men kunde inte säkert säga vilket glas det var - väldigt kul att den stod upp så väl i sällskapet. Att vi hade en riktigt bra 30-årig single grain i glas fyra kunde ingen gissa - sherryfatet gjorde det lite mindre uppenbart. Vi var också imponerade över den exklusiva NASaren från Tamdhu. Och 40-åringen från Sansibar, jättekul att få ha provat.

Men framför allt: en mycket trevlig kväll med GlenSeven-gänget - som vi sa, hoppas det kan bli tillfälle att ses fysiskt någon kväll senare i år.

 

Caol Ila 12

Ytterligare en "Classic Malt" till rakning! Denna gång till Islay och Caol Ila. Återigen ett destilleri vars största del av produktionen går till blended-whisky, men där destilleriet blivit allt mer uppskattat för sin single malt. Och till skillnad från Clynelish har de faktiskt en core range med flertalet buteljeringar, och lägg till att Diageo också släpper en del småsläpp i mindre upplagor (ex den orökiga un-peated-serien).

Hur rökig är Caol Ila? Well, vi är ju på Islay och det brukar märkas. Inte lika rökigt som de tre på sydkusten (Laphroaig, Lagavulin och Ardbeg), eller för den delen Bruichladdichs två rökiga serier (Port Charlotte och Octomore). Utan att ha provat stora mängder av nämnda destillerier skulle jag placera Caol Ila efter Ardbeg men rökigare än Kilchoman och Bowmore. Om nu sånt är viktigt. Mer intressant är kanske att karaktären brukar beskrivas i termer av söt, citrus-aktig rök.

Återigen en miniflaska. Återigen karamellfärg.

Caol Ila 12, 43 procent

Färg: e150

I doften: halvmild rök med citrus - är det inte så Caol Ila brukar beskrivas? Trevlig första doft. Hur ska man beskriva röken? Den är relativt påtaglig, men lägger sig inte framför övriga dofttoner. En skål med citrusfrukter, såväl apelsiner, mandariner och lemonad. En härlig vaniljsås på det. Hasselnötter? 

I munnen: mycket konsekvent från doften, men röken är  inledningsvis mildare än vad doften antydde. Citrus (lemonaden igen) och sötma från både frukt och vanilj, lätt apelsinbeska följer och sätter sig i gommen tillsammans med svartpeppar. Lätt också av ingefära. Inte det minsta tunt trots sparsamma 43 procent. Den söta citrusröken gifter sig fint med sjögräs och mineraler från saltvatten som sköljer över stenklippor. 

Med vatten: mindre citrus och beska. Röken blir lite mer påtaglig och liksom jordig. Nya, lite mörkare toner av kaffe och kola adderas.

Sammantaget: Caol Ila 12 är bättre än jag mindes den. Visst är detta inte superkomplext, men en helt klart njutbar dram och en god representant för destilleriet. Återigen funderar jag om vi whiskyentusiaster kanske lite för ofta tenderar att gå över ån efter vatten - det här är en bra standardbuteljering som man inte ska avfärda. Dock, återigen ett litet minus för att Diageo färgat Caol Ila med karamell och inte visar oss hur whiskyn egentligen skulle se ut.

Poäng: 84p.

Agitators första

Agitators första sprit fyllde whisky för ca ett halvår sedan, och nu är det äntligen dags för deras första release.

Jag tycker det är mycket sympatiskt att Agitators första släpp är en standardbuteljering, och säljs till ett attraktivt pris under 500 kronor för en 70cl-flaska. Jämför då med flera andra nya destillerier som inlett med premium-prissatta förstasläpp, för att kapitalisera så mycket som möjligt. Agitator har uttryckt att de vill släppa whisky i tillgängliga prisklasser och det är kul att det också är så de introducerar sig.

Deras förstasläpp heter rätt och slätt Agitator Single Malt Whisky, en produkt som de tänker ska fortsätta finnas i deras sortiment en lång tid framåt (första utgåvan är på 14 000 flaskor). Innan lanseringen kallade de den för "husmalt" (deras "rökmalt", Single Malt Whisky Rök, ska släppas under våren nästa år). I dagarna släpper de också sin första lite mer limiterade utgåva, Argument Kastanj.

Agitator Single Malt är lagrad på fyra sorters fat: 1st fill ex-bourbon, amerikansk nyek, sherry, samt kastanj. För alla detaljer kring fatlagringen rekommenderar jag att titta över på Samuel Whisky's sida. Det kan också nämnas att Agitator använt en blandning av orökt och rökt malt (30 ppm). Min förväntan är dock att röken kommer vara nedtonad, då Agitators vakuumdestillering beskrivs ge en ganska ren spritkaraktär.

Agitator Single Malt är inte färgad och heller ej kylfiltrerad. Via mail berättar destillerichef Oskar Bruno att de för sina standardwhiskies filtrerar i tre steg - genom grovfilter, partikelfilter, samt i sista steget ett djupfilter som tar bort det som kan skapa grumlighet i whiskyn. Whisky släppta i mer begränsade kvantiteter planeras att ej djupfiltreras, men de öppnar för att detta, liksom färgning, kan komma att ändras i framtiden.

Agitator Single Malt Whisky
43 procents styrka, 479 kronor via bolagets beställningssortiment

Färg: bärnsten

I doften: salt kola, kolasås och karamell är det jag noterar först. Honungstabletter. Örtblandning och mjukt av svartpeppar. Från örterna vidare till friska ängsdofter, hö, dagg. Sädeskorn, solrosfrön. Apelsinskal. En lätt, jordig ton av rök i bakgrunden. Mycket angenäm doft som känns mer komplex än de flesta andra whiskies kring tre års ålder.

I munnen: medelfyllig textur, som gränsar mellan krämig, oljig och silkig. Kola och citrus, flytande honung. Lätta toner av fläder och gröna vindruvor. Svenska gulröda äpplen, säg någon medel-sötsyrliga sort som Aroma. Åter lite mörkare toner - nougat och kaffe latte? Återigen färska örter, örtsalt, lätt av peppar. Röken tycks än mildare i munnen men kommer fram när jag vispar runt whiskyn i munnen. Lätt salt kola i eftersmaken.

Med vatten: de lite ljusare tonerna, som vindruvor, regndagg och fläder kliver fram, medan det fylliga som kola och kaffe finns kvar men kliver bakåt. Äpplen, och lätt av syrliga röda bär, säg röda vinbär? Söt, spröd pajdeg. I gommen lite mer peppar, men fortsatt väldigt balanserat, och jord, rök och kola.

Sammantaget: långt innan Agitators sprit blev whisky beskrev många bloggare hur mogen och utvecklad den var. Förväntningarna var högt ställda, men Agitators single malt lyckas både uppfylla och överträffa dessa. Är det de långa jäsningstiderna, vakuumdestilleringen som gett en extra ren sprit, eller andra knep som Oskar Bruno tagit med sig från bryggeribranschen? Till skillnad från flertalet andra unga destillerier behöver i alla fall inte Agitator dölja några new make-toner i överaktiva STR-fat eller liknande. Destillatet är heller inte så rent att det riskerar att bli tråkigt - det är nog ett klokt beslut att använda en relativt stor andel rökmalt, som inte alls ger någon rökbomb men som tillför ett ytterligare djup.

Poäng: 85-86p.

Clynelish 14

Nu till en för länge sedan anonym malt inom blendindustrin, som fått ett allt större erkännande. Syskon till mytomspunna Brora, som återöppnade i år. Och med en skotsk vildkatt som symbol - Clynelish i norra skotska högländerna.

Clynelish ses oftast från oberoende buteljerare, men det finns en officiell buteljering - Clynelish 14. Den finns dessvärre inte på bolaget men brukar gå att hitta utomlands för en rimlig peng. Jag hittade istället Clynelish 14 i 20cl-flaska, som del i presentlådan Classic Malts Coastal (den finns tyvärr heller inte längre på bolaget). 

”The Classic Malts” var ett uttryck som spritgiganten Diageo lanserade för att marknadsföra single malt-whisky när blended whisky var det enda kända. En stillsam underdrift är väl att säga att de lyckades rätt bra.

Clynelish 14, styrka på 46 procent.

Färg: sockerkulör E150

I doften: en doft med goda löften. Honung, eller honungsvax då, för att knyta an till Clynelish's destillerikaraktär. Musli och nötbar, riskaka. Örtkryddor och örtsalt, lätt av vitpeppar. Mormors fruktsallad, med många konserverade frukter och mandariner. Gräs med dagg. För att vara en standardbuteljering är denna doft mycket bra.

I munnen: mjuk och balanserad, lite mer uttalad ek - nog märks de fjorton åren. Ännu mer örter och örtsalt. Det är en fin balans mellan sötma från honung och frukt, och det kryddiga och maltiga. Helt plötsligt mycket apelsin - färsk med viss beska, apelsinlikör, rivet apelsinskal. Munkänslan är krämig, med lätt beska.

Med vatten: än mer honung och frukter i doften. Kanske anar jag nu också de där vaxiga stearinljusen. I munnen mindre kryddig men den brödiga malten och det friska gräsiga ramar ändå in allt på ett bra sätt. Nu liksom lättare och ljusare, fortsatt mycket apelsin och citrus.

 

Sammantaget: Clynelish 14 är väldigt bra whisky, bland de bästa entry-level-buteljeringarna tillsammans med exempelvis Kilkerran 12. Ett ypperligt exempel på att riktigt bra whisky inte behöver vara så dyrt. Det enda negativa jag har att säga berör färgningen med sockerkulör - för vissa måhända oviktigt, men för mig hänger synintrycken tätt ihop med doft och smak. Det är någon poäng som dras av, men oavsett - hatten av!

Poäng: 86-87p.

Inför Agitators första släpp: två fat hos Selected Malts 2/10 2021

Som uppladdning till Skottland åkte jag på Selected Malts fatägardag i Varberg, ett event som blivit uppskjutet två gånger pga pandemin. En supertrevlig dag med Patrik, Mikael och alla övriga som var med!

Via Whiskykalendern och Slainte har jag tre fatandelar hos Selected Malts, allt från Agitator som släpper sin första whisky nästa vecka - den ska jag prova så snabbt jag kan, för Agitator tror jag snabbt kan kliva fram i täten bland de svenska destillerierna.

De tre faten skiljer sig åt och kommer förhoppningsvis ge olika karaktär på Agitators whisky. Först ett second fill sherryfat (som Magnus Fagerström tidigare haft på High Coast), destillerat 2018-12-21 med Agitators rökiga recept. Sedan ett ”authentic bourbon”-fat (vilket betyder att det ej är ombyggt till mindre storlek), destillerat 2020-11-18 med ett orökigt recept, en variant där Selected Malts valt skärningspunkter för spriten. Jag har också en andel i ett sherryfat med sprit på "four grains", alltså fyra sorters sädesslag. Den kunde jag dock inte prova eftersom proppen (eller vad heter bung på svenska?) var inslagen alldeles för långt.

SM-1789: 2nd fill Sherry Octave 55L

Färg: mörk bernsten 

I doften: varken sherryfat, rök eller destillat tar överhanden. Här finns röda äpplen, vaniljsås, fudge med lätt sälta, tobak. 

I munnen: hårda omogna päron, mineraler i form av blöta stenar och jord, bärsylt. En del omogna malttoner som skvallrar lite om att detta ännu inte är whisky och att detta är ett second-fill-fat. Fint integrerad jordig rök. Lakritspulver.

No:10 SM-3849: Authentic Bourbon 38L

Färg: guld

I doften: ljusare, friskare. Mycket honung och vanilj med balanserad sötma, brödkryddor, söta citrustoner, återigen lätt salt kola… Alldeles otroligt utvecklat trots nästan ingen ålder alls!

I munnen: Det fortsätter i samma stil - Mums! Det är mycket bourbonfat och apelsin. En del peppar och ekbeska - detta ska nog inte ligga alltför länge! Brödig malt. Oj, det är ett rejält tryck i smaken! Med vatten lite mjukare och saftigare (päron och fläder). Tydligt syrligare.

 

Sammantaget: Agitator vet vad de gör. De har verkligen skapat ett destillat som inte behöver särskilt länge på fat för att glänsa. Båda faten kommer med fina förhoppningar, men bourbon-fatet glänser något alldeles särskilt. Ber till whiskyänglarna att eken inte ger alldeles för mycket kryddor fram till 3-årsdagen - i så fall blir detta exceptionellt!