Isle of Harris - The Hearach

Yttre Hebriderna - alltså de yttre västra öarna i Skottland - är mer kända för sin tweed än för sin whisky. Under lång tid har whisky inte alls producerats i dessa avlägsna trakter. Sedan dryga tio år finns lilla Abhainn Dearg distillery på Isle of Lewis, det första (åtminstone lagliga) destilleriet på Yttre Hebriderna sedan 1829.

Isle of Harris distillery släppte sin första whisky förra året (2023), men har redan innan dess varit duktiga på att sprida ordet. De har varit med i Whiskysnack, och deras gin brukar få fina omdömen. Destilleriet och deras medarbetare framstår som väldigt sympatiska, som både stärker sitt community och skapar arbetstillfällen på en ö som länge kämpat med en minskande befolkning. De tycks inte heller ta några genvägar med whiskyn - den yngsta whiskyn de buteljerar är fem år snarare än tre, de använder traditionella fattyper som bourbon (ca 80 procent) och sherry, snarare än ”turbo-fat” som nyek eller STR. Positivt nog buteljerar de på 46 procent och utan kylfiltrering eller färgning. 

De kallar sin whisky The Hearach, vilket också är vad man kallar en invånare på ön Harris. Flaskdesignen knyter an till tweedvävstraditionen, och ser åtminstone på bild väldigt bra ut. Flera batcher har släppts - i skrivande stund åtta batcher från 2023 - och man kan föredömligt djupdyka i detaljerna på destilleriets hemsida. 

Det är batch 2 som jag provat och som släppts på Systembolaget (tack Andreas och Lars för informationen). Malter Magasin uppger felaktigt första batchnumret i sin artikel, och skriver också felaktigt att den yngsta whiskyn är fyra år.

Bildkälla: harrisdistillery.com

Isle of Harris The Hearach (batch 2 2023)

Lagrad minst fem år på ex-bourbon, oloroso och fino.

Lätt rökig på 12-15 ppm. Ca 12000 flaskor i varje batch.

Buteljerad på 46 procents styrka, kostar ca 900 kronor på bolaget.

Färg: halm

I doften: citron och sjögräs möter ale och vaniljkola. Vit choklad, mjuka fruktestrar av äpplen och päron, där bakom mineraltoner av blöta klippor. Lätt av ingefära efter en stund. Ungt, men inte omoget. Inte så komplext, men välgjort, angenämt och med destillatet i fokus.

I munnen: söt citron och malt - återigen går tankarna till en citrusrik ale. Röda äpplen, svagt av mango. Åter lätt av sälta från sjögräs och blöta havsklippor, och här kan man ana en lätt puff av rök. Mint och ett litet uns svartpeppar. Citronerna och sältan hänger med in i en oväntat lång eftersmak.

Med vatten: citronen går mot lime. Svagt av rök från en vedbrasa, väldigt fint integrerat i helheten. Rökt fisk? I munnen möter äpplen, citron och vanilj de Yttre Hebridernas sand- och klippstränder. 

Sammantaget är The Hearach inte bara bra för att vara fem år gammal, utan rätt och slätt bra. Citronen och sältan (liksom community-arbetet) för tankarna till Bruichladdich, vilket är ett gott betyg. Att Isle of Harris distillery valt att använda övervägande bourbonfat gör att destillatet får mycket större spelrum, mot om man som så många andra unga destillerier valt STR-fat. Det blir spännande att följa destilleriets resa framåt.

Poäng: 85p

Cadenhead Original Bunnahabhain 7 år 2022

Cadenhead’s är en av de klassiska buteljerarna av whisky (och rom). De har senaste åren genomfört flera större förändringar - dels avslutade de samarbetet med de tidigare Cadenhead’s-butikerna i Europa, dels har de avslutat den populära Small batch-serien till förmån för den återupplivade Original-serien som buteljeras på 46 procent.

Dessa förändringar mötte en hel del kritik, men kan visa sig leda till något positivt för oss i Sverige - den svenska importören Symposion har märkt att de får större tilldelning från Cadenhead, i synnerhet av Original-serien. Under 2023 var också just Original-buteljeringarna populära prisvärda släpp, som litegrann bröt av mot i övrigt stora kostnadsökningar.

Flaskan jag provar idag buteljerades 2022 och kom till bolaget tidigt 2023, tillsammans med fem andra sorter. Denna Staoisha - alltså rökig Bunnahabhain - är lagrad helt på refill sherry och kostade så lite som 641 kronor. Visserligen bara 7 år gammal, men för rökig whisky i synnerhet behöver det inte vara fel, och just Staoisha släpps ganska frekvent av oberoende buteljerare i denna ålder. 

Originalserien identifieras lätt av sina
gråa etiketter och fyrkantiga flaskor.

Cadenhead Original Bunnahabhain 7 år

Rökigt destillat (Staoisha). Lagrad på refill sherryfat 2014-2022.

46 procents styrka, kostade 641 kronor via bolaget i mars 2023.

Färg: mässing

I doften: omedelbart tydlig rök, lite åt barbecue och grillad ananas. Man kan ana Bunnahabhains lite jordiga röksignatur, men här i en lite sötare sherryfatstappning. Örtigt, det jordiga går över i lakrits. Röda äpplen. 

I munnen: Sött fruktig inledningsvis, både äpplena och den grillade ananasen återkommer. Röken något mildare i smaken, men fortfarande tydligt närvarande. Vi står fortfarande vid grillen, men den blöta, jordiga, örtiga signaturen märks mer än i doften. Mycket mer fastland än kust - jag saknar sälta, sjögräs eller liknande, men det finns medicinala toner åt tjära och fisherman’s friend-tabletter.

Med vatten: lite mildare och försiktigare i doften - samma toner fast svagare och mognare. Svagt anar jag att apelsinkola adderats. I smaken har den jordiga röken backat medan söta äpplen och kola stigit fram. Äppelmos, ananasen är inte lika hårt grillad. Röken kommer nu mer i eftersmaken tillsammans med örter och lakrits.

Sammantaget en utomordentligt prisvärd rökare. Sherryfaten var inte så aktiva, tydligt återfyllda precis som Cadenhead angivit. Sherry och rök kan ibland gå dåligt ihop, men här har sherryfat och rök integrerats väl. I den negativa kolumnen noterar jag att detta är en ganska enkelriktad whisky - sju år på fat ger sällan en stor komplexitet. Och i ärlighetens namn föredrar jag i de flesta fall Bunnahabhain som orökig.

Poäng: 82-83p.

Ingelred Ben Nevis 2023 - The Blue Labels

Dags att prova något jag verkligen sett fram emot - fyra stycken nya single casks från Ben Nevis och buteljeraren Ingelred. Det är en kul blandning med fyra olika fatlagringar och ett imponerande åldersspann mellan 11 och 21 år. Som vanligt när det gäller Ingelred är whiskyn buteljerad på fatstyrka och med naturlig färg.

Ingelred är en lite udda svensk oberoende buteljerare, i bemärkelsen att de är så tydligt kopplade till ett destilleri. De har i mer än 20 år ägt fat hos Ben Nevis, ett destilleri som i Sverige passerat lite under radarn. Internationellt däremot är Ben Nevis ett erkänt bra destilleri, både genom egna och oberoende buteljeringar (årgångar från 90-talet är särskilt omtalade). 

När Ingelred besökte klubben här i Kalmar i höstas berättade Hafsteinn och Staffan om vänskapen med tidigare destillerichefen Colin Ross. Under det japanska ägandet var fokus främst på att exportera i stora kvantiteter till Nikkas ”japanska” blends. Som Staffan och Hafsteinn berättade så uppskattade Colin Ross hur de som oberoende buteljerare spred ordet om Ben Nevis och kunde visa hur bra det stod sig också som single malt.

Bildkälla: Clydesdale.se

Ingelred Ben Nevis 11 år
Destillerad 2012, lagrad på marsala-fat (fat #4).
Styrka 57,1 procent, 1358 kronor på bolaget. Mer info.

Färg: varm mahogny

I doften: börjar sött - kola, sirap, ja nästan torkade dadlar. Lätt av svartpeppar bakom, och hasselnötter. Därefter kommer något syrligt, vinöst - lite kärvt, men inte så mycket tanniner. Inte att förväxla med en rödvinslagring - detta är tydligt sötare. Dekadent sött! Russin, kola och sötsyrlig äppelkompott i avslutet.

I munnen: marsalavinet märks än mer - detta smakar väldigt mycket sött dessertvin. En sötsyrlig vinbeska som i avslutet övergår i chili. Romrussin, kola. Tydlig mynta som gifter sig fint med mörk choklad. Efter en stund ökar smakerna från eken -vanilj, peppar, örter, myntan (gissningsvis var faten ganska hårt rostade). Nu mer lik doften - lite mindre vinös och mer av sirap, kola och en massiv sötma.

Med vatten: upplevs nu lite äldre och mer balanserad. Fortfarande tydligt vinös, men mer integrerad. Kola, vanilj, romrussin. Äpplen. Mynta, peppar och örter i avslutet.

Denna hamnar högt upp på önskelistan för någon med en ”sweet tooth”, som gillar sin whisky söt. Dessertvinsfatet dominerar lite för mycket, och det märks att denna är tydligt yngre än de övriga tre. Men vad gör det när det är så här gott?

Poäng: 85-86p.

Bildkälla: Clydesdale.se

Ingelred Ben Nevis 15 år
Destillerad 2012, slutlagrad sedan 2021 på PX-sherry-fat (fat #609).
Styrka 50,2 procent, 1528 kronor på bolaget. Mer info.

Färg: bärnsten

I doften: stor skillnad - också en tydligt sötma, men mycket mer elegant. Marsansås, nötter, sockerkaka. Kaffe, apelsinskal. Man kan ana Ben Nevis kraftfulla karaktär genom äppliga, oljiga toner.

I munnen: Kola, russin, syrliga äpplen. Nötter. Sött, med en krämig till lätt torr munskänsla.  Härligt komplext, drar åt många håll, och elegant precis som i doften. Söta äpplen, citronvatten och lemon curd, romerska bågar, apelsinsaft, lakrits. Örtigt och nötigt avslut.

Med vatten: lite syrligare, som från citrusfrukter. Och också sötare. Russinen märks mer, PX-sherryn tar lite mer plats. Föredrog denna utan vatten, men den som gillar kraftigare PX-lagrad whisky, som exempelvis High Coast Berg, gillar sannolikt förändringen.

En större upplevelse jämfört med en vanlig, yngre sherrybomb-whisky. Mycket välgjord och underbart elegant med sina nötiga toner. För mig tappar den dock lite komplexitet och balans med vatten.

Poäng: 88-89p

Bildkälla: Clydesdale.se

Ingelred Ben Nevis 17 år
Destillerad 2005, lagrad på bourbonfat (fat #398).
Styrka 56,1 procent, 1668 kronor på bolaget. Mer info.

Färg: guld

I doften: honung, äppelpaj, valnötsbröd. Lätt av örter och peppar. Tydligt maltig, men så där härligt balanserat, där de där unga tonerna slipats ner efter många år på fat. Det kraftiga destillatet tar mycket plats - äppligt, maltigt, nästan lite köttigt. Tropiska toner av ananas och persika efter en stund.

I munnen: lite mer fruktig i munnen - de tropiska frukterna märks direkt, sedan också apelsiner och äpplen. Nästan som mormors fruktsallad med vispgrädde. Örtig och frisk, men också mycket knäckig kola från bourbonfaten. Svartpeppar. Silverbestick, läder. Apelsinerna hänger i till ett långt avslut.

Med vatten: mer apelsin och örter, lite mer citrusbeska. Åldern märks också tydligare - gamla ekmöbler och dammiga böcker adderas till lädret och silverbesticken. Vaxigt som en gammal Clynelish? (vad vet jag, sådana går ju inte att köpa för rimliga pengar längre...) Gott värre!

Jag har en förkärlek för denna typ av whisky - kraftfullt destillat på lagom aktivt bourbonfat i knappa 20 år. Kan man gissa att detta fat är återanvänt (refill) - här finns inga som helst tendenser till att bli över-ekat, och liknar rätt mycket en tidigare 17-åring från Ingelred. Jättebra whisky.

Poäng: 89p.

Bildkälla: Clydesdale.se

Ingelred Ben Nevis 21 år
Destillerad 2001, slutlagrad 11 år på kaliforniskt rödvinsfat (fat #1300)
Styrka 46,4 procent, 2117 kronor på bolaget. Mer info.

Färg: brons

I doften: vanilj, peppar, chokladkola, jord. Lätt syrliga röda vindruvor. Härligt murrigt och gammalt - här finns verkligen saker som dammiga böcker och gamla läderfotöljer, sånt som man associerar med vällagrad whisky. Brynt smör, fänkål? 

I munnen: kola, kaffe, vingummin och syrliga kolanappar, vindruvskärnor och svagt av söta körsbär. Blöt jord och jordgolven i gamla whiskylagerhus. Jättesvårt att skriva noter, för smakerna avlöser snabbt varandra. Rödvinsfaten har lyckligtvis kommit i en bra balans med whiskyn - det finns en lätt vinbeska och syrlighet, och gelégodis, men det vinösa är ganska diskret. Mer tydligt är detta en gammal och mörk, fyllig whisky - samma bibliotek med gamla böcker och läder från doften, den blöta jorden och dunnage-doften... Underbart. 

Med vatten: i doften märks nu eken - vanilj, pepparblandning och snickeriverkstad. Efter en stund också grädde och tropiska frukter. Undantaget jordgubbssylt i munnen finns inget som skvallrar om att fatet tidigare innehållit rödvin. Däremot, precis som tidigare, mycket sekundära lagringstoner som hintar om en ålder på över 20 år.

Jag gillar rödvin, men brukar inte vara ett fan av rödvinslagrad whisky. En slutlagring på hela 11 år dessutom, det är väldigt ovanligt. Kanske har just den långa lagringstiden möjliggjort den harmoniska balansen, där fat och destillat integrerats fullt ut. Denna överträffar rejält mina förväntningar och checkar av precis det jag vill ha i en 20+ år gammal whisky. 

Poäng: 91p.

Sammantaget fyra riktigt bra Ben Nevis-buteljeringar. Ska man säga något om priserna så följer de den dyra utveckling vi sett de senaste åren. Med det sagt, väger man in åldern så är priserna konkurrenskraftiga. 

Dessa provnoter har jag skrivit utifrån samples jag erhållit gratis.

Benromach Organic 2010

Idag provar jag en whisky som jag haft en tid i skåpet, men som samtidigt är nylanserad på bolaget - Benromach Organic. Den senaste upplagan lanserades i förrgår (1/12), medan min är en lite äldre upplaga buteljerad 2017. I grunden är det samma whisky - samma destillat och fatlagring - men med några förbättringar: nya Organic har legat cirka två år längre på fat och buteljerats 46 snarare än 43 procent. Etiketten har också förnyats.

Det finns en del att berätta om Benromach Organic. Enligt importören Symposion är Benromach Organic världens första helt ekologiska whisky. Den certifierades 2006, och har alltså buteljerats i mer än 15 år. Det ska sägas att det är svårt att få en ekologisk certifiering - för en whisky räcker det inte med att kornet är ekologiskt odlat, även faten måste vara ekologiskt certifierade. Om faten tidigare lagrat något måste även denna dryck ha varit ekologisk. Benromach har därför valt att använda amerikansk nyek, från certifierade ekskogar i USA. 

Att lagra whisky på fat av nyek har en stor påverkan på smak och karaktär. Eken ger snabbt både färg och smak, och används ofta för att snabbt kunna buteljera lite yngre whisky. För mig blir denna typ av turbolagrad whisky ofta för kryddstark och intensiv, men som ni ser nedan gör Benromach mig positivt överraskad med sin ekologiska tappning. 

Organic har ytterligare en viktig skillnad mot Benromachs övriga utgåvor: Organic har gjorts från orökt malt, istället för som oftast lätt rökig. 

Benromach Organic

Destillerad 2010, buteljerad 2017. Fatlagrad på amerikansk nyek

Styrka 43 procent. Fick denna som gåva, senaste utgåvan kostar 595 kronor på bolaget.

Färg: bärnsten

I doften: smörig kola - någonstans mellan werthers och fudge. Något lite mörkare mörkrostade kaffebönor,  blöt jord. Eken märks genom sågspån och svartpeppar - inte några skarpa tanniner, vilket jag uppskattar. Efter en stund en stor klick välgjord vaniljsås. Kola igen i form av knäck och karamell. Svagt av torkade fikon.

I munnen: lite fruktigare - äppelkompott ihop med kola, nästan som en äppelpaj med sirap. Vanilj och svartpeppar. Bra balans mellan fruktsyra, vaniljsötma och kryddighet. Jag hittar något åt citrus men som inte ändå är någon citrusfrukt - bergamott! Kaffebönorna har blivit en café au lait (Organic har något både för te- och kaffedrickare med andra ord). Vanilj, fruktsyra och svartpeppar i ett milt, gräddigt avslut.

Med vatten: i doften nu väldigt mild med vanilj, kaffe, men efter en stund igen svartpeppar kompletteras av torkad ingefära. Kaffe med mjölk inleder i munnen, sedan lätt av nyek. Snickeriverkstad, vanilj, mild peppar. Fortsatt är det inte mycket tanniner - lätt av druvkärnor. Syrligheten går snarare åt apelsinskal och bergamott i en earl grey. Lätt metalliskt - kopparmynt? - i det gräddiga avslutet.

Sammantaget: nyek brukar inte vara för mig, därför extra kul att Benromach Organic imponerar. Här finns riktigt angenäma toner av vanilj, kola och kaffe, med en härligt gräddig textur och en väl avvägd kryddighet. Klarar sig väl på 43 procent och klarar till och med ytterligare vatten - med det sagt uppskattas att senare versioner ligger på 46 procent. Kanske är faten lite hårdare rostade? Den nya upplagan lanseras precis rätt tid på året - detta är en riktigt bra vinterwhisky.

Poäng: 86p.

Flora & Fauna med KWS 11/11-2023

Klubben bjöd ikväll in Fredrik Larsson från Karlskrona för en rejäl Flora & Fauna-provning.

Flora & Faunabuteljeringarna kom 1991, och består av de Diageo-ägda destillerier som annars inte säljs som single malt - nästan allt går till Diageos olika blends. Serien fick sitt namn av den framlidne whiskyskribenten Michael Jackson, och namnet satte sig.

Enligt Fredrik finns nu 35 utgåvor i serien, och 83 olika varianter, men det beror lite på hur man räknar. Flera buteljeringar har slutat tillverkas - antingen har de lanserats som single malt (ex Mortlach), och därför försvunnit från serien, eller så har Diageo sålt destilleriet till annat bolag (ex Aberfeldy).

Ikväll har klubben fått tag i de 11 buteljeringar som senaste året lanserats via systembolaget. Plus två avslutande dyrgripar som inte längre tillverkas. Jag provade linan blint, därav gissningar i smaknoterna.

1) Mannochmore 12 år HAIG och Dimple

I doften: Floral. Honung, citron, havregryn, päron. Mild. Lätt ingefära-sting, och det är nog bra.

I munnen: äpplen- och citrusfrukter, päron. Mild. Honung. Ingefära i avslutet. Gillas i gruppen.

2) Glenlossie 10 år HAIG och Dimple

I doften: lite fylligare - citronkola, smörig, blommig. Milt av svartpeppar. Trevlig. Apelsinskal. Lite lätt jordig, nästan svagt unken på ett bra sätt.

I munnen: lik doften, men lite mer kryddig. Överraskande karaktärsfull tänker jag när jag får veta att det är en Glenlossie. Bra. 

3) Inchgower 14 år Bells White Horse

I doften: Kryddigare. Pepprig, nästan lite köttig. Vanilj. Muskot, träflis. Gröna vindruvor.

I munnen: Samma köttighet och kryddighet. Nästan likt en Craigellachie. Sedan mjuknar den. Smörig, kokos, apelsinmarmelad. Bäst bland 1-7, men det verkar jag lite ensam om.

4) Teaninich 10 år Johnnie Walker & VAT 69

I doften: Lite som en blandning mellan 2an och 3an - lätt kryddig, men också kola-fyllig och jordig. Varm äppelpaj. Multna löv. 

I munnen: Gräsig, multna löv igen. Kola. Okej, bättre efter en stund.

5) Linkwood 12 White Horse, HAIG, Johnnie Walker

I doften: Sötare. Honung, sirap. Äppelmos, söt men en lätt syrlighet bakom. Floral, örtig. Slutar med mint, nästan menthol.

I munnen: syrligheten mer framträdande, inte helt balanserad. Äpplen längst fram. Honung. Örter i eftersmaken. Som vanligt med Linkwood spelar det inte riktigt bra med mig, men gruppen gillar.

6) Glen Spey 12 år, J&B Rare Blend (numera gin istället för whisky)

I doften: Karaktärsfull. Läder, jord. Inte oljig kanske, men lätt smutsig, lite metallisk. Balanserar en lätt söt ton - kanske åt skalet på toscakaka. 

I munnen: Vanilj, citron, päron, tobak. Sädeskorn. Lite tråkig och vass.

7) Auchroisk 10 år J&B Rare Blend

I doften: Vanilj, päron, muskot. Lime, tobak.

I munnen: vanilj, maltig, kryddig, tobak. Lite lik Inchgower, men inte riktigt lika bra.

8) Strathmill 12 år J&B (tillverkar nu gin istället för whisky). 

I doften: söt apelsin, marmelad. Werthers. Julkryddor - kanel och nejlika. Inte jättebra, lite liksom kletig och stickig.

I munnen: Honungsriskaka, svartpeppar. Smörig men lite torr, örtigt avslut. Okej men inte mer.

9) Blair Athol 12 år Bells

I doften: choklad, russin. Fikonmarmelad. Lätt kryddigt. Lite anonymt sherry-lagrat. Blair Athol?

I munnen: mer åt söt apelsin, nästan saftig. Chilipeppar. Russin. Lite tråkig, men de som gillar sherryfat...

10) Benrinnes 15 år Johnnie Walker Red label 

I doften: vanilj, fruktkräm, kola. Söt, elegant. Dailuaine?

I munnen: fyllig, elegant och lagom karaktärsfull. Söta äpplen i smulpaj, kola, fikon. Sötman vinner över syrligheten. Ja nog påminner det om Dailuaine. Bra.

Facit: nejdå, här har vi Benrinnes... Med facit i hand finns lite tändstickor i eftersmaken. 

11 Dailuaine 16 år Johnnie Walker

I doften: smutsigare. Lite salt, torkat kött. Verkstad. Rejält maltig. Benrinnes?

I munnen: Maltigare, mer sälta och ruff. Kött och malt - det borde vara Benrinnes. Jättefin balans mellan destillat och sherryfaten. Bäst?

Facit: här förväxlades Dailuaine-Benrinnes. Får erkänna då att ikväll slog Dailuaine favoritdestilleriet Benrinnes. 

12) Mortlach 16 år Johnnie Walker Black label 

I doften: Pepprig, ganska rejält skarp i näsan. Oljigt smutsig. Tändstickor. Sylt på svarta vinbär. Mortlach? Eller ja, svårt skilja från Benrinnes.

I munnen: Rejält med sherry - svartvinbärssaft deluxe. Tändstickorna är där igen, men lite mer nedtonat. Doften var bättre balanserad - här blir det mest en sherrybomb. 

Kul att ha provat denna legendariska buteljering. Men förstås inte värd de 3700 kronorna klubben betalade för flaskan.

13) Caol Ila 15 år Bulloch Lade, Black Bottle, Johnnie Walker

I doften: vanilj, citron, rök - Caol Ila. Mineralisk - blöta stenar. Lite industriell - blöt asfalt. Bra.

I munnen: Lite torr rök, vanilj och citron. Sjögräs och nästan lite åt skaldjur och fisksoppa matchat med ett vitt vin. Lite smutsig i avslutet. 

En riktigt bra Caol Ila. Men precis som Mortlachen som tillverkas denna inte längre och är extremt dyr på auktion (över 4000 fick klubben betala).

Gordon & MacPhail Aultmore 18 år

Denna gång är det dags för en Aultmore från Gordon & MacPhail.

Aultmore är ett destilleri som jag lärt mig uppskatta mer och mer, och som det ofta också går att hitta trevliga buteljeringar av. Deras 12-åring är prisvärd, deras Exeptional casks är bra om än inte lika prisvärda. Men kanske är det i synnerhet oberoende buteljerares utgåvor, som denna, som man ska titta lite extra efter.

Gordon & MacPhail Connoisseurs Choice Aultmore 18 år
Fat 18/032 destillerad 2000 och buteljerad 2018
Refill american hogshead, styrka 56,4 procent, kostade ca 1200 kronor 2020.

Färg: guld

I doften: maltig och fruktig. Åldern märks i hur liksom tjock doften är, inte i ek - precis i min stil. Väldigt tropisk - grillad ananas och torkad banan och mango, ihop med hemlagad äppelmos. Bakom en härlig, balanserad maltighet på nygräddad smuldegspaj och mandlar (som en glasyr på en toscakaka).

I munnen: fruktsaftig och med ett mycket lätt ingefärasting. Precis lagom söt, där de tropiska frukternas sötma matchas med en medellätt beska. Precis som i doften finns bakom frukterna malten som slipats ner med åldern. Jättegott.

Med vatten: ”ljusare”, med apelsin och passionsfrukt nu med i fruktmixen. Syrligare och beskare, men fortsatt fin balans. Fortfarande ligger de tropiska tonerna längst fram - torkad mango leder den långa eftersmaken.

Sammantaget: refill ex-bourbon, ett karaktärsfullt destillat som fått lega ca 18-20 år - stilen av whisky jag är extra svag för. Suveränt gott. De tropiska frukterna ackompanjerade av den nedslipade malten, det gör sig så bra. Inte jättekomplext, för det finns inte mycket sekundära ålderstoner (på sin höjd svagt av damm och polerade bestick), men det är en marginell invändning.

Poäng: 90 p.

Dailuaine 16 Flora & Fauna

Under våren 2023 kom en av whiskyvärldens mest kända serier till bolaget. Flora & Fauna-serien, med fokus på Diageos mindre kända destillerier, har funnits i decennier. Säregna etiketter, bra priser och överlag god whisky, så brukar det låta. På minus finns endast att serien buteljeras på 43 procent - vilket idag kan anses lite lågt - samt färgning med sockerkulör. För min del är det senare den större bristen - den artificiella orangea färgen gör att jag upplever en sämre autenticitet.

Dailuaine är ett av de där okända Speyside-destillerierna som nästan enbart producerar whisky för blendedbuteljeringar. Vi vet vid det här laget att bristen på kändisskap inte säger något om kvaliteten - min upplevelse är att Dailuaine kokar bra, ganska karaktärsfull sprit, som gör sig bra på även på mer aktiva sherryfat (ex SMWS och Adelphi buteljerar sådana regelbundet). Även denna Flora & Fauna är lagrad just på sherryfat.

Dailuaine 16 år Flora & Fauna
Lagrad full tid på sherryfat.
Buteljerad på 43 procents styrka, med sockerkulör.
Inköpt på bolagets lansering våren 2023 för 679 kronor (slutsåld)

Färg: sockerkulör.

I doften: sirap, kola, karamell (nej, jag tror inte det senare kommer från färgningen). Karamelliserat knäckig, en härlig ton jag ibland upplever hos Glenfarclas. I bakgrunden sylt på röda bär och kanelstång. Äppelkompott på söta, röda äpplen? Rågbröd följer efter en stund sirapen. Inte jättekomplext, men en jättebra doft, som gynnas av den lägre alkoholstyrkan.

I munnen: väldigt konsekvent med doften - kola och kokta äpplen i förgrunden. En mandarin serverad med en café creme. Ett lätt kryddigt sting av ingefära. Citronkola och werthers hänger i med ett medellångt avslut. Så pass fyllig att de 43 procenten räcker ganska bra, åtminstone för sig själv.

Med vatten: lite kryddigare med svartpeppar och ingefära. Fortsatt äppelkompott och kola, och den röda bärsylten märks på nytt. Både fyllig och frisk, nu nästan lite spritsigt kolsyrad i avslutet.

Sammantaget en mycket välgjord sherrylagrad whisky, en klassiker som står sig bra än idag, och därtill med en attraktiv prislapp. Jag vet åtminstone två personer som håller denna Dailuaine som en återkommande ”huswhisky”, och det är lätt att förstå varför. Värd att titta efter utomlands eller nästa gång den släpps på bolaget.

Poäng: 87p.