Malmö öl- och whiskymässa 18/3

Första mässan sedan pandemin! 

Kul att få gå på mässgolvet och testa en massa spännande whisky. Men framför allt att ”på riktigt” träffa alla vänner och bekanta, som jag mest sett på videomöten och -provningar senaste åren. Jag kombinerade besöket med att träffa vännen Linda, hennes sambo Andreas och Kakan, deras 10 månader gamla golden retreiver (mycket energi i det härliga pälsstycket). Samt lördagen därefter göra en kort tur över bron till Köpenhamn, och där plocka ett par flaskor whisky med mig hem. Sammantaget en väldigt trevlig helg.

På mässan hann jag prata med de flesta vänner och bekanta, och bocka av ett antal spännande whiskys. Jag deltog också på en kul Ardnamurchan/Adelphi-provning ledd av Jenny och Connal på ett utmärkt sätt - se längst ner.

 

De whiskys jag hann prova:

1 Mackmyra brukswhisky vintage 2008

Brukswhiskyn har nyligen bytt skepnad och fått en åldersbenämning - 13 år gammal, vilket inget annat svenskt destilleri ännu uppnått. Och det till ett pris på 500 kronor (70cl).

Gott, fräscht och elegant. Fruktigt, vaniljigt, utan att bli för sött. Till skillnad från förra brukswhiskyn, som var ganska enkel med smaker från glassen päronsplitt, så är denna mer mogen och komplex. Viss ek, men ingen särskilt kryddig whisky (ett plus i min bok). Tillräckligt fyllig utan att bli tunn, trots enbart 41,4 procents styrka. Rekommenderad.

2 Amrut Single Cask 2014 Brandy Finish, buteljerad för La Maison du Whisky (whisky.fr)

Jättekul träffa Dennis Steckel / Mr Amrut igen. Efter att vi catchat upp plockade han fram något alldeles extra - en 7,5 år gammal Amrut, den första som slutlagrats på brandyfat. 

En lite annorlunda Amrut - elegant snarare än kraftfullt och mustigt, men helt klart i klass med de bästa Amruts jag hittills provat. Väldigt Gott, väldigt elegant. Särskilt finns en fantastisk balans mellan sött och salt. Tropiska frukter, en härlig vaxighet, blommigt eller örtigt. Bästa whisky för mig denna mässa, absolut värd priset på 150 euro.

Oskar Bruno var eg inte där.

3 Agitator Single Malt Whisky Rök

Nästa monter - dags att få en pratstund med goa gubbarna Mikael, Patrik, och Mikaels son Emil. De både buteljerar och importerar mycket kul, så hade gärna provat mer här. Men hann iaf prova Agitators kommande släpp - deras rök-whisky, som går att beställa 6 april.

Agitator själva beskriver detta som en balanserad rökare, snarare än någon rökbomb, och det stämmer verkligen. När jag provar tänker jag att den är väldigt lik deras vanliga single malt (som också har rök i mixen). Väldigt runt och milt - faktiskt lite för snällt (men visst, då har jag precis innan haft en 60-procentig Amrut i glaset). En del kryddor och torkade frukter som jag gissar hänger ihop med Agitators kastanjefat, som visst varit med i recepten för alla släpp hittills. 

Detta kan mycket väl bli en storsäljare, men själv hade jag gärna provat Agitators rökwhisky enbart på ex-Islay-fat - men den chansen får vi ju snart, när Selected Malts släpper sin nya 3x20cl-box med tre olika Agitator.

4 Old Pulteney Ambassador’s Single Cask 2004

Nästa bekanting att säga hej till var Martin Tjäder i TOMP’s monter. Tyvärr fanns inte kommande Pulteney-släppet, ett Sverige-exklusivt bourbonfat som skjutits upp tre-fyra gånger pga leveransproblem. Men i samma kategori - en tidigare ambassadör-buteljering på bourbonfat. Det verkar finnas flera av dessa när jag googlar - en vald av bloggarna David Tjeder och Frida Birkehede (lagd på fat 1997), en annan destillerad 2004, vilket är den jag provade.

På mässgolvet hinner man ju inte djupprova det man dricker, men några intryck hinner jag skriva ner. Typiskt Pultney-maritimt - hav, sjögräs, lätt oljigt. Och något udda som verkligen sticker ut - skumbanan! Jag och Martin skämtar om att de kanske använt en Beaujolais Noveau-jäst. Det är så påtagligt att jag har svårt att notera något mer. Bra whisky, men en sån där whisky som är kul att ha provat snarare än köpt en hel flaska av.

5 Teeling Renaissance 5, 18 år, slutlagring på calvadosfat.

18-åring Teeling, det innebär att whiskeyn måste ha kokats på familjens tidigare destilleri Cooley. Som tidigare släpp i renaissance-serien är det någon typ av slutlagringstvist - denna gång calvados, ett äppelbrännvin. 

Och nog smakar det äpplen! Färska äpplen, såväl söta till lätt syrliga, äppelmos, torkade äppelringar. Undrar om destillatet kan ha en del äppelkaraktär, för detta är så balanserat och elegant. Om än kanske inte så komplext, men vad gör det när det är så här njutbart? Släpptes 25/3, i skrivande stund fortfarande tillgänglig på bolaget för 1400 kronor.

6 Spirit of Hven, Seven Angels St Uriel

Jag har tidigare provat Hvens goda amerikansk-inspirerade whiskeys (bourbonlika MerCurious, rågwhiskyn Hvenus) - dags att testa deras single malt denna kväll! Tidigare i mars släpptes nummer två i deras Seven Angels-serie, St Uriel. Fatreceptet är sex fat av Chinkapin-ek, ett av Burr-ek (aldrig hört talas om), samt ett fat av bergek som innehållit Cabernet Sauvignon-vin. Alla fat fyllda 2012.

Gott, sött åt nötter och karamell. Väldigt snäll och balanserad, inte särskilt kryddig (faten måste ha varit rätt hårt rostade/kolade, om de nu varit förstagångsfat. Mjukt rökig. Väldigt tillgänglig på sin styrka på 48,6 procent. Sammantaget välkomponerad, rund och go, utan att passera gränsen till att bli tråkig.

7 Adelphi Sändebud - en mix med hälften vardera Ardnamurchan & High Coast 

Denna speciella whisky ska släppas senare i vår, och på provningen fick vi veta att denna fanns att fråga om i Clydesdale-montern. Fick också prata lite med Connal Mackenzie, vi sa några ord om hur bra bourbonlagrad Ardnamurchan är.

Det må vara 50 procent av vardera destillat, men mina associationer går mest till det skotska. Och det kanske är bra, för jag har lite svårt för rökig High Coast. Kustigt maritimt i form av sjögräs, citron och lätt salt rök. Maltigt och brödigt. Bra whisky.

 

8 Bländande - en mix av hälften vardera Smögen & Hven 

Nästa stopp hos Smögen, och en trevlig pratstund med Pär Caldenby. Mest pratade vi om det lyckade senaste släppet 90 proof, men det var deras samarbetsblend med Hven, Bländande, som provades.

Nu är näsa och gom rätt trötta efter all whisky. Men detta är gott. Mycket kraftfulla Smögen-smaker i denna - lite köttiga och maltiga dofter och smaker från destillatet, lätt medicinal rök. Och - något som jag upplever sticker ut lite - sött av toffee. Gott!

9 SMWS 39.213 Linkwood 13 år, "Monastic, Bombastic, Fantastic!"

En sista dram minuterna innan stängning, i gott sällskap med Klaus, Magnus och Maja som slitigt i montern i nio timmar. Magnus plockar fram en Linkwood, där fatet av någon anledning bara gav 40 flaskor. Noterar bara att den smakar riktigt bra, upplevs äldre än sin ålder, både balanserad och kraftfull.

 

Provningen av Ardnamurchan & Adelphi med Jenny Karlsson och Connal Mackenzie

Väldigt kul provning med Jenny och Connal. Förutom att bjuda på bra whisky bjöd de på sig själva och en god, avslappnad stämning. Provningen skedde eg mitt under tiden på mässgolvet, men lägger den sist för lättläslighets skull.

1 Ardnamurchan AD/10.21.06

Det här blir viss sista Ardnamurchan med de här tungvrickar-namnen. Skål för det! Hälften-hälften rökigt och orökigt, 65 procent ex-bourbon, 35 procent ex-sherry. 46,8 procent.

I doften: vanilj, sjögräs, lime, jordig rök.

I munnen: saltvatten, rök, flädersaft, sött vitt vin. Maritimt och maltigt. 

Inte bara bra för sin ålder, utan bra. Vore kul att jämföra med, säg Talisker 10 år. I avslutande röstning kunde dock denna inte mäta sig mot mer alkoholstarka alternativ.

2 Ardnamurchan AD/02:16 CK.78 ca 5 år
En first-fill oloroso-hogshead. Buteljerad för Clydesdales 15-årsjubiléum.

I doften: kaffe, salt kola, citron och lime, jordig rök igen, chili-choklad.

I munnen: café au lait, chokladsås, rök, vanilj, hallonremmar? 

Absolut ett aktivt fat, men destillerikaraktären skiner igenom. Synd dock att Ardnamurchan lagt sina single cask-släpp i en lite väl dyr prisklass.

3 Adelphi Laudale batch 5, Linkwood 12 år

I doften: lite stängt... vanilj, efter en stund charkuterier, säg skinka.

I munnen: sherryfat, sjögräs, peppar, mjölkchoklad.

Bra whisky, men lite tråkig. Svagast i denna lina.

4 Adelphi Breath of the Highlands 2012 8 år, first fill oloroso hogshead
Vi deltagare får gissa oss till vilket destilleri det är - visar sig vara en rökig Glenturret.

I doften: rökt bacon, sherryfatssötma.

I munnen: ljus sylt, läder, rök. Åter härligt köttigt. Sötsyrligt.

Orökig Glenturret kan vara gräslig med sina tvål-toner, men deras rökiga destillat gillar jag. God tvåa i min bok, men en vattendelare bland deltagarna.

5 Adelphi Ben Nevis 2015 6 år, first fill oloroso puncheon (eller möjligen en butt)

I doften: ekpeppar, bärgelé. Funky på ett bra sätt.

I munnen: äpplen, sherryfat, syrligt. Precis som föregående köttigt, åt baconfett (men utan rök då). 

Har provat ett femårigt syskonfat tidigare, båda av bra kvalité. Min etta ikväll med liten marginal.

Smögen 90° Proof batch 1

En nykomling från Smögen, ett steg ner i prisstegen. För andra gången buteljerar Smögen en whisky på en specifik styrka, för att kunna kontinuerligt buteljera nya batcher (och därmed inte behöva omlansera med nytt artikelnummer på bolaget). 90° Proof (den brittiska skalan) = 51,4 procent alkohol. Alltså något svagare än storasyskonet 100° Proof. Det som främst skiljer de båda åt dock, är att 90° Proof är lagrad på first fill ex-bourbon, medan den föregående är en sherrylagring.

Det ska bli spännande att prova en bourbonlagrad Smögen, efter att i huvudsak druckit deras utmärkta sauternes-buteljeringar. Lika spännande ska det bli att senare också jämföra med Smögens andra 8-åring (lanserad 2020) som övervägande är bourbonlagrad. Den finns fortfarande att beställa på bolaget - 8 Smögen-buteljeringar finns för närvarande tillgängliga.

 

Smögen 90° Proof batch 1
51,4 procent styrka, 666 kronor på bolaget

Färg: halm.

I doften: Honungskaka och lägereld. Mycket trevlig balanserad maltsötma. Röken är kraftig - brasan inte bara pyr, utan har tagit fyr. Svartpeppar och torkad ingefära. Brynt smör. Svagt köttigt - parmaskinka? Går åt de där bondgårdsdofterna - lite som att kliva in i en lada full med kossor. Kanske också lite frukt där bakom - äppelmos och apelsinskal.

I munnen: mer av det söta - honung, blandade småkakor, äppelsaft. Mer citrus, nu i form av mandariner och en beska som för tankarna till blodgrape (samt druvskal). Röken är fortsatt kraftig, men eftersom det är mycket som pockar på uppmärksamheten så är den en sak i mängden. Krämig och lätt sträv textur.

Med vatten: samma breda smakpalett, men adderar nu sältat smör och parmaskinkan från doften. Jäkla bra detta.

Poäng: 89p

Sammantaget: Smögen på ex-bourbon är kraftigare rökigt, jämfört med utgåvorna på sherry- eller sauternesfat. Suveränt bra. Kraftig rök som påminner en del om Port Charlotte, eller kanske Kilkerrans heavily peated-recept. Men det finns så mycket mer här, som vanligt med Smögen är det verkligen packat med smaker. Hatten av. 

Electric Coo 2-provning med Mark Watt & David Stirk

Provning arrangerad av Slainte och Svenska Eldvatten. Mark Watt och David Stirk, elektriska kossor, andra säsongen. Denna gång är de roliga etiketterna på film-tema. Toppenkväll - David och Mark är verkligen befriande no-bullshit.

 

Inte riktigt rätt ordning, men nästan. Bildkälla: Magnus Fagerström

 

Ardmore 11 år, bourbon barrel

I doften: sött, fruktigt, maltigt, rökigt. Särskilt vanilj, konserverade päron och jordig rök.

I munnen: fortfarande sött, men de jordiga tonerna kliver fram (inte bara jordig rök, även liksom... jord, grus, lera). Gillar.

Med vatten: mer söt igen. Härligt krämig, men bättre ovattnad.

Port Dundas

I doften: mer konserverad frukt. Och visst vet jag att det är romfat, men det är verkligen fruktestrar deluxe. Honung, örtkryddor. Trevligt men lite enkelspårigt.

I munnen: väldigt sött och fruktestrigt. En del ekpeppar i linje med åldern, men inte mycket till sekundära lagringstoner eller liknande.

Med vatten: lite lättare, lite mer citrusfrukter (och lätt citrusbeska som i alla fall försöker skapa en balans mot sötman). Smörig wertherskola.

 

 

Mannochmore

I doften: mer maltsötma snarare än fruktsötma (kanske nåt äpple ändå slinker ner). Valnötsbröd.

I munnen: spännande. Maltigt, honungskakor... och ett tunt lager saltig rök på tungan. Läckert.

Med vatten: ungefär samma, men lätta toner av citrus och vitt vin har letat sig in. Lätt torr.

 

Orkney

I doften: exempel på bra HP - torkade frukter från sherryfat, kust och ljunghonung. Rök som lika gärna kunnat vara krydda från ekfat. Vanilj.

I munnen: gillar att det maritima träder fram trots sherryfat - sjögräs, sälta, fisksoppa. Marmelad. Ljung. Söt HP-rök, fortsatt väldigt mild. Ah... Påminner om varför Highland Park imponerade så mycket när man var ny in i whiskyträsket en gång i tiden.

Med vatten: samma, lite mer sherrysötma.

 

Glenallachie

I doften: pepprigt och sherryfat-sött. Enkelt, men bra. Precis som de officiella utgåvorna. Kolaremmar, russin, björnbärsylt. Ja nästan färska mörka bär.

I munnen: konsekvent med doften, lägg på syrligt gelégodis. Ingefära.

Med vatten: Det sötsyrliga backar, vilket är bra. Sherryfans älskar detta, jag tycker det är bra även om det inte är min favoritstil.

 

 

English

I doften: citronvatten, lakrits, torr rök.

I munnen: mycket bra. Apelsin, kola, kraftig torr rök (som samtidigt knappt noteras vissa stunder). Sädeskorn. Superoljig textur.

Med vatten: mer vanilj, mer maltig deg. Gillar detta, försöker få hem en flaska.

 

 

 

Ledaig 19 år, Gordon & MacPhail 2001

Jag har inte provat mycket Ledaig, det rökiga destillatet från Tobermory (lokaliserat på ön Mull i de Inre Hebriderna). Första bekantskapen var på den utmärkta whiskybaren The Pot Still i Glasgow 2019 - då provade jag en officiell 18-åring med sherry-finish (tror det var denna). Minns som riktigt god men i övrigt inga bestående intryck. Nu har jag dock två flaskor hemma: en bourbonlagrad från SMWS, och så denna 19-åring från Gordon & MacPhail. Jag har inte öppnat den ännu, men den gode whiskypolaren LG fick för sig att skicka mig ett sample - tack för det!

Denna 19-åring är lagrad på ett återfyllt sherry butt. Den finns i skrivande stund fortfarande tillgänglig, och säljs för knappa 1700 kronor via den svenska importören Symposions relativt nystartade klubb Magical Mystery Malt Club. Medlemskostnaden 875 kronor (eller senare 945) per år, det känns ganska saftigt, men det är enda vägen att få tag i ett antal buteljeringar i varierande prisklasser - exempelvis från Cadenheads, Gordon & MacPhail, Arrans 21- och 25-åringar, Compass Box mfl. Om det är värt att förnya, ja det får man väl utvärdera när 2022 går mot sitt slut.

Ledaig 19yo 2001 Gordon & MacPhail Connoisseurs Choice
Refill sherry butt, cask 278, batch 21/054
56,8 procents styrka, 533 flaskor varav 60 till Sverige

Färg: bärnsten eller koppar

I doften: rätt kraftig rök för ålder. Som en vedeldad brasa på klippor vid havet. Ruffigt, industriellt smutsigt. Mossa, sjögräs. Det kontrasteras fint mot torkad mango, kolaremmar, kanel och bärmarmelad, men det märks att sherryfaten inte är förstagångsfat. Peppar och vanilj från eken avslutar tillsammans med sjögräs och havssalt.

I munnen: lite mer sött av de torkade frukterna, nu också lite syltigt med en sötsyrlig ton. Kola. Rätt mycket rök här med, som från en björkvedsbrasa. Inte lika mycket av de smutsiga tonerna i doften, men det finns lite funk och mörka toner som jordlera, blöta stenar och gräddig kaffedrink. Sötsyrligt godis, kustsälta och rök i den medellånga eftersmaken.

Med vatten: ljusare och lättare, mindre godissöt och mer färska frukter (mandariner och röda äpplen). Rökslingorna märks fortsatt tydligt men är underbart inlindade i övriga smakspektrum.

Sammantaget: 1700kr är mycket pengar för en flaska whisky. Men jag är glad att jag köpte en flaska. Tobermorys småsmutsiga Ledaig-destillat med nitton år på en refill sherry butt från Gordon & MacPhail, ja det visade sig vara en toppenbra kombination.

Poäng: 90p.

Glenallachie 15 år (2021)

I december fick klubben besök av de härliga Selected Malts-grabbarna Mikael Westerberg och Patrik Barkevall. Bland annat denna härliga kväll fick vi höra om hur de blev importörer för GlenAllachie, destilleriet som whiskylegenden Billy Walker tog över 2017.

Billy Walker har på några få år lanserat GlenAllachie som single malt. Nästan allt i lagerhusen var bourbonfat när han tog över, men började omedelbart att slutlagra whiskyn på sherryfat, liksom en del andra aktiva fattyper. Det har märkts genom att batcherna år för år blir så där förföriskt mörka i färgen.

Jag brukar definiera mig mer som en ex-bourbon-kille, som gillar de där mer ljusa, finstämda sorterna. Tropiskt och vaxigt hellre än syltigt och kryddigt med andra ord. Men på provningen kunde inte heller jag komma ifrån att det senare kan vara riktigt gott. Och det var absolut de fina sorters GlenAllachie vi fick prova (såväl två 10-åringar på fatstyrka, samt de gamla 21- och 25-åringarna).

Nu fick jag chansen att byta till mig ett sample på deras 15-åring (åter genom klubbvännen Christian). Plus till destilleriet för att varken kylfiltrera eller färga sin whisky.

Behöver jag säga att Glenallachie'n är den till höger?

GlenAllachie 15 år
46 procents syrka, 871 kronor på systembolaget.

Färg: mörk mahogny

I doften: mycket av sherryfat - torkade frukter och sylt på jordgubbar, hallon och björnbär. En skön bärsyrlighet. Gula äpplen. Gelegodis - vingummin. Vit choklad, kokos? Det började lite stängt men nu finns det ju många dofter här. Fin vanilj och en mjukt torr pepprighet.

I munnen: mycket konsekvent med doften. De syltiga mörka bären är inte alltför söta, vilket jag gillar. Texturen är krämig i gommen medan tungan blir mjukt torr. Bakom sherryfaten kommer färska frukter som apelsin och äpplen. Återigen en härlig ton av kokos samt kanel. En lätt sötsyrlighet i eftersmaken sätter sig länge.

Med vatten: lite syrligare, som om vingummina blivit kolanappar? Snäppet torrare men fortfarande väldigt saftigt och lättdrucket. Röda och gröna vindruvor med balanserade tanniner från skalen.

Sammantaget: Ex-bourbon må vara min to-go-to-whisky, men det här är en påminnelse om hur bra sherryfat-dominerad whisky kan vara. Glenallachie 15 är liksom bara jäkligt gott, och en skickligt komponerad whisky.

Poäng: 86-87p.

Benromach 10 år SWF 2013

Fick möjlighet att byta samples med whiskykompisen Christian. Det är verkligen toppen att man kan få chansen att prova mer än om man hela tiden behövt köpa en helflaska. Så ska man bara ha tiden också...

Först ut en Benromach buteljerad av SWF, Svenska Whiskyförbundet. Det verkar vara ett first-fill bourbonfat buteljerad 2013. Det ska vara den 18e buteljeringen av SWF, och gjorts i samband med deras 10-årsjubileum.

Färg: halm

I doften: maltiga sädeskorn, honungssötma, peppar. Moget och lite torrt, doftar lite äldre än 10 år. Svagt av röda äpplen. Typisk jordig och lätt smutsig Benromach-rök på lagom nivå - tillräckligt för att märkas, men utan att ta över.

I munnen: fortsatt maltigt och sött, ännu lite sötare än doften. Honung, vanilj och fruktsötma från äpplen, päron och gröna vindruvor. Söta småkakor och vaniljglass. Milt oljigt (säg linfröolja?). Svagt av mandariner. Röken är diskret men sätter sig i gommen. Lite damm och jord.

Med vatten: mer syrligt, lite mindre sött. Fortsatt maltigt spröd i munnen. Milt örtig snarare än pepprig. Var tog röken vägen?

Sammantaget: Ett utmärkt fatval av SWF. Både härliga bourbonfatssmaker och Benromachs lite småsmutsiga karaktär med snyggt balanserad rök. Funkar alldeles ypperligt på 46 procents styrka.

Poäng: 87p.

J.J. Corry The Hanson & The Gael

Det är dags att återvända till den smaragdgröna ön Irland. J.J. Corry har nu lanserats på systembolaget, något som jag verkligen sett fram emot.

Förra året gick i irländskt grönt här på bloggen - Writers Tears, Bushmills, Yellow Spot, Redbreast... Det var mycket imponerande whiskey, som verkligen fick mig att uppvärdera Irland, och i flera olika stilar - från oljig, kryddig pot still, till mjuk trippeldestillerad single malt. Och idag ska vi bredda kategorin irländsk whiskey ytterligare!

J.J. Corry, och deras grundare Louise McGuane, kallar sig för whiskey bonder (snarare än oberoende buteljerare). Genom detta knyter hon an till hur whiskey lagrades och såldes något århundrade tillbaka. Det här var tiden innan globala varumärken som Jameson fanns, delvis till och med innan whisk(e)y buteljerades på glasflaska. Under 1800-talet och 1900-talets början var marknaden för whiskey på Irland en lokal företeelse. Handelsmän reste till sitt lokala destilleri, fyllde sina fat med new make-sprit, för att sedan lagra den, blanda den utifrån sina egna recept, och sälja den i sina trakter. 

Den ursprungliga J.J. Corry var en sådan whiskey bonder verksam på Irlands västkust, inte långt fram McGuanes familjegård som verksamheten nu utgår ifrån. Ytterligare ett exempel på whiskey bonder var Mitchell’s i Dublin, skaparna av Spot-whiskeyn som jag provade förra året. Traditionen med whiskey bonding dog ut i samband med den irländska whiskeykollapsen. Fram till att Louise McGuane startade sin verksamhet The Chapel Gate Irish Whiskey Company.

Att kalla sig för ”whiskey bonder”, är det mest en marknadsföringsgrej? Eller är det berättigat att dagens J.J. Corry kallar sig så snarare än oberoende buteljerare? I den globala verklighet vi lever kan aldrig whiskey bonding bli som för hundra år sedan. Men Louise McGuane har en annan inriktning än de flesta oberoende buteljerare - det är inte att buteljera single malt med fokus på det namngivna destilleriet. J.J. Corry har skapat sig ett ”bibliotek” över det återuppståndna whiskey-Irland, sorterat efter smakkategorier, som de sedan använder för att behålla en konsistens i sina blends. Visst finns det skotska buteljerare som delvis gör liknande saker med sina blended malts. Men nej, även jag som kan vara cynisk kring whiskyproducenternas marknadsföring, blir inte störd över ”whiskey bonding” och hur J.J. Corry presenterar sig.

 

Vidare till whiskeyn i glasen: två buteljeringar har importören Anders Bizzozero fått hit till Sverige. The Hanson är något så ovanligt som en blended grain, alltså grain-whiskey från fler än ett destilleri. The Hanson är sammansatt av grain-whiskey från två irländska destillerier som ej är namngivna, på 4 år respektive 10 års lagring på bourbonfat. 

The Gael är J.J. Corrys flaggskepp, och har kommit i flera batcher. Batch 3 är det som släppts i Sverige, vilket det dock inte finns någon information om på flaskan. The Gael är en blended whiskey bestående av irländsk grain och malt. Exakt hur proportionerna är i batch 3 är jag inte säker på (60/40 malt/grain enligt hemsidan, oklart vilken batch, 50/50 enligt whiskybase). Det är ett recept på whiskey i lite olika ålder - yngst är grain-whiskeyn kring 7 år, den stora delen malt-whiskey 11-15 år, och en liten "top dressing" 26 årig sherryfatslagrad malt. Destillerierna är inte namngivna, men den äldsta delen kommer från Bushmills avslöjade Louise på whiskysnack i december.

J.J. Corry The Hanson

Blended grain, 46 procent, 689 kronor på bolaget.

Färg: halm eller vitt vin

I doften: vanilj och söt citron. Sött men inte överdrivet så. Vaniljen, nästan vaniljstång, är verkligen framträdande, tydligt att bourbonfaten bidragit här. Apelsinmarmelad, lite kladdigt och viss beska. Lite ungt av omogna äpplen. Blött gräs och milda örter. Det doftar bra - vad som saknas i komplexitet tas igen i njutbarhet.

I munnen: sötare, fruktigare. Tänk fruktsallad, eller blandad päron- och äppelsaft. Nu både lime, citron och apelsin. Vaniljen kommer också fram efter en stund. Om det inte vore för en söt mandelton så hade jag kunnat sammanblanda detta med en lättare Speyside-whisky (säg ex Glendullan). En krämig munkänsla som gör att den inte upplevs tunn. En syrlig ton i eftersmaken, som från rejält syrliga körsbär.

Med vatten: Citrus lite mer framträdande, lite kryddigare. Fortfarande dominerad av fruktsötma. Vaniljkola. Lite tunnare och eftersmaken blev kortare - vattna försiktigt.

Sammantaget: Jag var lite orolig för att en så ung grainwhiskey skulle upplevas lite, liksom, otillräcklig. Så blev det inte. The Hanson är kanske inte så komplex, men inte alls tråkig eller tunn. Uppskattar man stilen lätt och sött, ja då har nog få invändningar här. Och, som det står på J.J. Corry’s hemsida - detta gör sig nog utmärkt i en drink, som i en highball, eller sommartid bara som den är.

Poäng: säg 83-84p.

J.J. Corry The Gael (batch 3)

Blended (malt & grain), 46 procent, 824 kronor på bolaget.

Färg: guld.

I doften: fylligare. Först gräddkola och honung, sedan päron och ett gäng tropiska frukter - ananas, nektarin eller persika, torkad mango. Kanske fläder också? Härligt josigt. En nypa svartpeppar.

I munnen: samma typ av sötma och frukter, men det är den krämiga, oljiga, vaxiga texturen som sticker ut.  Flera nyanser av vanilj (vaniljstång, kola, kakan drömmar). Blodapelsin efter en stund, utöver de tropiska frukterna. Örtkryddor och en lätt syrlighet i gommen. En lite mörkare ton av kaffe med mjölk.

Med vatten: citrustonerna går nu åt blodgrape. Härligt honungsvaxigt och saftigt. Inte speciellt kryddigt, men syrligheten gör att eftersmaken ändå blir ganska lång.

Sammantaget: för någon som mig som särskilt gillar orökig, bourbonfatslagrad whisk(e)y så tickar The Gael många boxar - tropiska frukter och citrustoner, balanserad sötma, och särskilt en härligt oljigt krämig munkänsla. För oss malt-konnässörer (eller, single malt-snobbar?) så kan The Gael visa att blended inte behöver betyda sämre, åtminstone inte när den görs med bra ingredienser och av en skicklig blender. 

Poäng: 89p.

Tack till Anders Bizzozero som skickade samples (The Gael köpte jag också en flaska av). Jag har strävat efter att betygsättningen inte ska påverkas av att jag fått prova dessa gratis.