Duell: Thompson Bros TB/BSW vs SRV5

Andra duellen på kort tid här på bloggen - denna gång Thompson Bros, oberoende buteljerare och ägare bakom lilla nörddestilleriet Dornoch. Blended vs blended malt, 6 vs 8 år, sherry vs bourbon... Flera skillnader, men också likheten att båda är exempel på whiskies som lanserats med ett lågt pris, kontinuerlig tillgänglighet och samtidigt inte tar några genvägar kvalitetsmässigt.

Thompson Bros har i flera år nu släppt single cask-whisky, med sina snygga, stilfulla, lekfulla etiketter på enkla flaskor. Visst är priserna, som all annan whisky idag, ofta lite högre, men min bild är inte att de är drivande i premiumiseringen.

En single cask-whisky kan dock naturligt inte bli någon buteljering med bredare tillgänglighet. Då får man skapa whisky från flera fat, och det måste kännas som en kreativ process att iklä sig rollen som master blender.

Först ut i duellen är TB/BSW - lite mindre kryptiskt kan man rätt och slätt läsa ut det till Thompson Bros Blended Scotch Whisky. Över sex år gammal, angivet på etiketten. På hemsida/etikett kan man också utläsa att det är en small batch-buteljering, och att inspirationskällan är sherryfatslagrade blends från förr. Jag ser inga uppgifter på etikett (eller några laserkoder) om batchnummer eller liknande.

Andra buteljen ut är SRV5 - detta namn är än mer kryptiskt, och här får man klicka in sig lite djupare på hemsidan för att utläsa att detta står för Station Road Vat 5. Jag har lite svårt att hitta om det är på Station Road det lilla destilleriet ligger, men Thompson Bros har åtminstone en bottle shop på Station Square. Kanske är det där de har sin 1200-liters vat där SRV5 blandas. Denna vat är större än tillåtet för fatlagring i Skottland, så tiden i detta kärl räknas ej åldersmässigt, men används för att whiskyn ska få vila och integreras samman. Vid buteljering tar man 2/3 av innehållet och vattnar ned till en styrka om 48,5 procent - återstående tredjedel sparas till nästa batch (likt en solera). Intentionen för SRV5 är att skapa whisky i en stil som nördar tycker om - lätt vaxig textur och milt rökig. Ingående whisky sägs vara från norra Highlands (kanske Clynelish utifrån uppgiven smakprofil samt Dornochs närhet?), Islay och Speyside.

Thompson Bros TB/BSW 6 år

Blended Scotch Whisky, åtminstone delvis lagrad på sherryfat

Styrka 46 procent. Betalade ca 550 kronor december 2023.

Färg: mörk bärnsten

I doften: kola, björnbär, kanske också jordgubbar, hallonbåtar, torkade fikon. Rätt söt sherry, men det finns lite bärsyrlighet som balanserar. Rätt elegant och med en befriande lätthet snarare än liksom tungt av ex-sherry. Kanske är det grain-whiskyn som bidrar här? Finns också lite arrak, som för tankarna åt det hållet, liksom choklad. Skulle aldrig gissa att detta var sex år gammalt, detta är mycket mer moget.

I munnen: åter mycket av sherryfaten - bärsylt, russin, fikonmarmelad, apelsin. Kola och choklad. Men åter uppfattar jag inte detta som en söt whisky, det finns en hel del fruktsyra och apelsinbeska som balanserar upp. Vanilj, peppar. Härligt gräddig textur med citrussting. Lite yngre i munnen, men fortsatt imponerande för en sexåring. Nästan syrligt gelegodis i avslutet. 

Med vatten: åter lite mer mogen, bärtonerna blir lite stramare och kliver ett steg bakåt. Vaniljbulle, apelsin, hasselnötter? Mineraler. Fin balans mellan citrus-syrlighet och bärsötma i avslutet.

Thompson Bros SRV5 8 år

Blended Malt, sannolikt lagrad på ex-bourbon (ej uppgivet)

Styrka 48,5 procent. Provad utifrån sample.

Färg: vitt vin

I doften: inlagda päron, vanilj, blöta stenar. Blöt skog. Ahlgrens bilar? Citron. Något helt annat än nummer ett. Sista glöden från en grillplats utomhus, och jo också något grillkött. Både rök och karaktärsfull malt som använts i detta recept. Blöt jord och citronvatten i avslutet.

I munnen: päron, citron, ingefära. Rätt rivig men inte som alkoholhetta. Åter lite köttig och fet, och en lite bränd röktouch. Och om man vill vax, polerade bestick. Mycket citrus, lite åt nån ipa-öl, sedan ingefäran igen. Chili. 

Med vatten: åter inlagda päron, apelsin, lite metallisk-mineralisk... Inte alls lika mycket ingefära-riv nu med vatten, vilket gör upplevelsen mer balanserad och mogen. Lite mindre rök, fortsatt en hel del köttfett. Grapefrukt, citrus, vaniljkola, fett och de polerade besticken i avslutet.

Sammantaget: två rätt olika whiskies men båda med mycket kvalitet för pengarna. TB/BSW är en kvalitetsblend som tydligt har sherryfattoner men utan att bli för enkelriktad. SRV5 är precis som Thompson-bröderna skriver en whisky för nördar snarare än för nybörjare - den är karaktärsfull, rivig och inte omedelbart inbjudande. För mig som gillar karaktärsfulla destillerier som Benrinnes, Benromach och Craigellachie, så passar den min palett väldigt fint.

Poäng:

Thompson Bros TB/BSW: 85p

Thompson Bros SRV5: 85-86p

Duell: Springbank 10 vs 15

Dags för några dueller på bloggen! Först ut, frågan som tidigare splittrat Springbank-communityt - är 10-åringen eller 15-åringen den bästa? Jag skriver ”tidigare” - idag är de flesta glada om de kan lägga händerna på någon alls av dem.

Till stor del handlar det om vilken typ av fatlagring man föredrar. Springbank 10 år brukar ha en fatmix med ca 70 procent ex-bourbon och 30 procent ex-sherry (oloroso). Kanske kommer andelen ex-bourbon öka ytterligare, det minns jag iaf att någon Springbankanställd sagt någon gång. 15-åringen i jämförelse är alltid lagrad helt på ex-sherry (oloroso, nästan säkert blandat first- och refill). Båda är i sina recept alltså ovanligt bestående för att vara Springbank, ett destilleri kända för sin ”batch-variation” (kvalitet och profil kan förstås skifta, men fatrecepten är alltså de samma).

Springbank 10 år (buteljerad 14.10.21)

Lagrad på ex-bourbon och ex-sherry

46 procent. Kostade 630 kronor 2022, senaste batchen 700 kronor.

Färg: guld

I doften: varm äppelkompott - en not jag ofta hittar hos Springbank, och hos 10-åringen i synnerhet. Svartpeppar, vaniljsocker. Sockerkaka, nötter, valnötsbröd - checkar därmed också av den bekanta maltiga tonen. Läder, blöt jord med rök - ytterligare ett kännetecken, här härligt framträdande. Detta hakar i en apelsinbeska, sjögräs och blöta klippor - check, check, check!

I munnen: äpple - återigen tillagat, läder, mer apelsin än i doften, sockerkaka. I gommen lime, sjögräs, mineraler, sälta, skaldjur? Röken en slinga mitt i den maritima raden av smaker. Blöt jord och ett stänk låsolja som verkligen skriker Springbank. Fruktsötma balanserar.

Med vatten: Citrusen går nu åt citron och lime, sedan sjögräs, rök och klippor. Nu ljusare och lättare, äpplena finns kvar men står nu bakom citrus och hav. Låsoljan och verkstadsgolv ihop med citrusfrukternas beska. Lätt av peppar i eftersmaken.

Springbank 15 år (buteljerad 2023)

Lagrad på ex-sherry

46 procent. Senaste batchen kostade 1000 kronor via bolaget.

Färg: Mahogny

I doften: lite mer sluten inledningsvis. Sherryfaten bidrar med saft och sylt på blandade bär (jordgubbar, blåbär, björnbär). Bra balans mellan sötma och syrlighet. Inte lika maltig som 10-an, men lite smulpaj finns där. Svagt av peppar, än svagare rök (som jag nog inte hittat om jag inte vetat om den). Läder. Utomordentligt svagt av citron eller sjögräs, skvallrar om ursprunget. 

I munnen: först apelsin med sötma och beska, därefter lite kärvt (tänk röda vindruvor med kärnor). Blåbärssylt. Vanilj. Röken tydligare i munnen, gifter sig fint med det peppriga och kärva. I eftersmaken kommer samma citrusfrukter och sjögräs från doften, vilket välkommet breddar smakpaletten. 

Med vatten: sött, russin. Sherryfatens toner lite mindre distinkta, men man kan ana bärsylten från tidigare. Apelsinskola. Röken väldigt mild nu. Lätt av havsklippor och citron i eftersmaken.

Sammantaget: olika människor kommer ge olika svar om vilken av Springbanks 10- och 15-åring som är bäst. För mig är 10-åringen idag och de flesta dagar några snäpp bättre. Mer Campbeltown, mer karaktär, bredare palett. 15-åringen har mer olorososherry och mer mognad - det är en toppenbra sherrylagrad whisky, men eftersom Springbank-karaktären är så mycket mer nedtonad så kan jag nästan lika gärna välja något liknande från något annat destilleri (säg ex Glenallachie 15 - attans, är inte heller den tillgänglig?).

Springbank 10: 88-89p

Springbank 15: 86p

SMWS 4.262 Highland Park 12 år ”Orkney Odyssey”

En ytterligare SMWS-buteljering att skriva provnoter på. Som så ofta har det inte blivit av förrän enbart de sista dropparna i flaskan återstår - flaskan har inte stått öppen så länge, men viss oxidering kan ha skett.

SMWS 4.262 Highland Park 12 år, ”Orkney Odyssey”

Från flertalet bourbon hogsheads som slutlagrats på en first fill bourbon barrel.

61,2 procents styrka, kostade 770 kronor vid köp 2020.

Färg: halm till guld

I doften: mineraler . Blöta klippor, tång, sjögräs. Skaldjur. Ordentligt syrlig, om inte vinäger så i alla fall vinägrett. Röken finns där, men bakom det syrliga. Floral - ljung ligger förstås nära till hands när det kommer till Highland Park och Orkney. Små aningar av kokos och vanilj, men det finns inte mycket sötma här - det syrliga, maritima dominerar. Inte en doft för någon som är ny till whisky, men belönande för oss som tilltalas av denna lite råa, ruffiga stil.

I munnen: Lik doften. Föreställer mig vinägrett rinnandes över klipphällar och sjögräs. Oljigt, trögflytande, alkoholen fint integrerad men dricks med små sippar. Ljung, mynta, lime. Kokta musslor? Rök från en brasa med ljung och vedträn på klipphällen. 

Med vatten (rejäl mängd): fortsatt lutar balansen åt det syrliga, mineraler, kokosflarn från doften tar nu lite mer plats. Lakrits. Fiskbuljong. Omogna päron? Lite vaxiga toner, polerade bestick? Lime och vinägrett tar fortfarande mycket plats. Mineraler, rök och ljung i en ganska lång eftersmak.

Sammantaget en härligt ärlig, rak och lite lätt vrickad Highland Park, fjärran från de mer sherrylagrade varianter destilleriet själva brukar släppa. Passar som handen i handsken i SMWS-smakprofilen ”oily and coastal”. Inte för alla, inte för alla dagar - väldigt intressant, men med tid och vatten också god.

Poäng: 86-87p.

Cask Orkney 18 år (Highland Park)

En ny flaska på upphällningen. Denna gång en icke namngiven Highland Park från den oberoende buteljeraren AD Rattray och deras serie Cask Orkney. 

Cask Orkney 18 år (Highland Park)

Enligt laserkod buteljerad 20.04.18

Styrka 46 procent. Köpt 2020 för 750 kronor (auktion)

Färg: halm till guld

I doften: jättehärlig start - citron, apelsiner med nejlika, örter (ljung, eller är det destilleriet och Orkney som drar tankarna dit?). Mitt i detta en rök som blir örtig och citrussöt. Peppar. Det örtiga går åt blöta havsklippor och träskmark (torvmosse?).

I munnen: samma citrus, här med en lite sötare bas av honung och äppelpaj (och äppelchutney!). Lätt bränd karamell. Citron, sjögräs, tydligt maritim. Örtig rök där tiden på fat tvinnat in rökslingan väldigt fint. Smackar man runt whiskyn i munnen framträder en härligt fet, nästan lätt köttig ton. Längst kvar hänger en citron som blivit lemon curd.

Med vatten: i doften fortsatt massor av citron, nu med än mer sjögräs och lite torra minerala toner. Fält av ljung. Väldigt lik i munnen, men åter här i lite mer hungungssöt och fruktsöt skepnad. Röken mildare, nu bara en viskning på väg att blåsa iväg med atlantvinden.

Sammantaget en fantastisk Highland Park i bourbonskrud. Här får den maritima och ljunghonungssöta Orkneywhiskyn fritt spelrum, när sherryfaten valts bort. I jämförelse med yngre Highland Park från SMWS, så är detta mycket mer moget - här finns en perfekt balans mellan tryck i doft och smak och elegans. Slutsats - fatstyrka är överskattat, ge mig några år till på fat och 46 procents styrka istället.

Poäng: 88-89p.

SMWS 42.65 Ledaig 14 år, ”Grubby delight”

Tobermorys rökwhisky Ledaig är kanske den mest Islay-lika utanför ön. Alltid maritim och karaktärsfull, ofta medicinal, få likheter med snällare rökare från fastlandet. Och betydligt lättare att köpa spännande utgåvor av från oberoende buteljerare, jämfört med säg Lagavulin eller Ardbeg.

SMWS 42.65 Ledaig 14 år, ”Grubby delight”

Destillerad 2006, lagrad på en refill ex-bourbon barrel

Styrka 53,9 procent. Kostade 890 kronor via SMWS 2021.

Färg: halm eller vitt vin

I doften: lime, sjögräs, uppspolad tång på sandstranden. Medicinalt av tabletter, bandage, rengöringsmedel. Oljig, fet. Lätt kryddigt köttig (SMWS smaknot ”ash coated haggis” är faktiskt rätt träffsäker). Vit fiskfilé. Medelkraftig rök och torv. Härligt osöt och ofruktig, möjligen kan jag ana svagt av hårda päron. Eken bidrar till slut med örter och mild menthol.

I munnen: fortsatt tydligt maritim. Sjögräset samspelar nu med söt citron. Det medicinala finns kvar men är lite mildare. Det här däremot inte det feta, oljiga som ger en skön munkänsla. Krämig fisksoppa med vitt vin. Örtig ljung för tankarna till Orkney, men röken är inte elegant nog att förväxlas med Highland Parks. Torv, tabletter och sjögräs i avslutet.

Med vatten: i doften tydligt medicinal och fet, röktonen är lite fördröjd men kommer sedan som vidbränd bacon i stekpannan. Munnen är fortsatt sötare än doften (relativt talat), som ett sött vitt vin. Sjögräs, bandage, fisksoppa, milda örter. Röken är mildare med vatten och ligger som en torvig, inlindad rökslinga.

Sammantaget en härligt icke-insmickrande maritim rökare. Härligt karaktärsfull, om än utan de där industriellt skitiga dragen som Ledaig ibland plockar fram. Inte sett dessa från SMWS en tid nu - snälla, släpp fler!

Poäng: 87-88p.

SMWS 63.86 Glentauchers 19 år, ”Just immerse yourself”

Glentauchers - Speyside, viktig ingrediens i Ballantines. 15-åringen lanserades för några år sedan, i övrigt rätt anonym som single malt - som vi vet behöver dock detta inte alls säga något om dess kvalitet. Det enda som kan sägas sticka ut för Glentauchers är att produktionen drivs traditionellt, utan större grad av automatisering - detta för att skapa möjlighet för ägargruppens anställda att pröva på grundläggande aspekter av destillering.

Denna SMWS-flaska köpte jag på nedsatt pris på sommarrea 2022 - 935 kronor fick jag betala för denna 19-åring. Ett och ett halvt år senare kan man antingen beskriva det som ett osannolikt fynd, eller beklaga sig över hur orimliga dagens priser har blivit.

SMWS 63.86 Glentauchers 19 år, ”Just immerse yourself”

Destillerad 2002, lagrad på en 1st fill bourbon barrel

Styrka 51,4 procent. Pris på SMWS sommarrea 2022 var 935 kronor.

Färg: guld

I doften: äppligt - inte ungdomligt, sådär äppelkart-råspritigt, utan moget åt äppelkompott. Åldern märks också i att eken givit en lätt pepprighet, och där bakom fint vaniljsocker. Diskret av mandarin och torkad mango. Härligt också av honung, valnötsbröd, och till sist dammiga böcker.

I munnen: äppelkompott övergår i honung och smulpaj med ett topplager med söt citron. Spännande nog ändå inte alltför söt - äpplena har en balanserad syrlighet och det finns lite rivig ingefära ihop med pepparn. Fatet har buteljerats vid en bra tidpunkt - smaken är intensiv, men vrålar inte utan ger plats för alla nyanser att titta igenom. Äpplen, apelsinskal, honung och smulpaj hänger i till ett långt avslut.

Med vatten: för ovanlighetens skull upplever jag styrkan som perfekt innan vattning, men i utforskandets tjänst häller jag ändå ner en knapp tesked i det halvtomma glaset. Upplevelsen blir lite stramare, sötman blir mer gräddig. Mjukare, mer viskande. Vitt vin, citronmousse. Äppelkompotten fortsatt närvarande. Jättegott, nu lite mer ”quaffable”, men tappar lite av sin komplexitet.

Sammantaget en whisky helt i min stil. För att vara ett first-fill-fat så har varken eken eller sötman tagit överhanden, utan bara fått destillatet att vackert mogna. Det enda som egentligen saknas är sekundära lagringstoner - jag hade gärna sett mer av de där dammiga böckerna. Å andra sidan hade fler år på fat sannolikt gjort att smakerna förmedlats med lite mindre oumpf och kraft.

Poäng: 89p. Då med en restriktiv bedömning.

Selected Malts Balmenach 10 år 2013

Vi är nog många som märkt hur mycket dyrare whisky har blivit senaste åren. Ökade omkostnader för destillerier och importörer i dessa inflationstider är sannolikt en förklaring, men man kan också fundera över hur andra faktorer spelar in. ”Premiumifieringen” av whisky syns i allt från exklusivare paketering till marknadsföringstexter om hur unikt precis varje fat av whisky är. Därtill talas det om att prissättning nu ofta sker utifrån vad det skulle kosta att ersätta fatet som ska buteljeras, snarare än vad det aktuella whiskyfatet kostat.

Därför är det befriande att svenska Selected Malts fortsätter att släppa whisky till väldigt rimliga priser. Dagens buteljering släpps för 679 kronor (50cl), och det är väl ungefär samma pris som de haft för sina single casks i många år nu. Deras premium-segment har heller inga premium-prislappar - bara en dryg hundralapp över. Att buteljera whiskyn på en styrka strax över 50 procent blir en bra kompromiss där priset blir rimligt samtidigt som man behåller bra driv i smak och doft, och det blir aningen fler flaskor mot om man buteljerat på fatstyrka (jag antar iaf att detta inte är fatstyrka utifrån att SM så ofta buteljerar på dessa procent). Strategin verkar framgångsrik - det tog inte många timmar innan denna buteljering var slutsåld. 

Denna gång är det en 10-åring Balmenach - en otypisk speysider som inte främst brukar vara mild och fruktig, utan snarare kraftfull och köttig. En typ av destillat som främst är tänkt att användas i små mängder i blends. Karaktären kommer fram genom att man destillerar snabbt, vilket släpper igenom mer ”orena” smaker, liksom att Balmenach är ett av få destillerier som använder ålderdomliga ”worm tubs” för att kyla ångorna ner till flytande form - en metod som också ger en mer karaktärsfull smakpalett. Selected Malts har lagrat den på ett first fill olorosofat - det står inte att det är någon finish, så sannolikt har den lagrats antingen full tid på sherryfatet eller åtminstone en betydande del av lagringstiden.

Selected Malts Balmenach 10 år

Destillerad 2013, buteljerad 2023. 

Lagrad på first fill oloroso-sherry.

Styrka 53,4 procent. Kostade 679 kronor (slutsåld).

Färg: mahogny

I doften: direkt visar sig det kraftfulla destillatet - mustigt, köttigt. Karré som bryns på hög temperatur i stekpannan? Fet i doften. Just köttigt snarare än svavligt - möjligen svagt av gummi men inte tändstickor. Riktigt bra. Förstås också en del sötare toner från olorososherryn och eken - fikonmarmelad, och sedan en fantastiskt härlig ton av vaniljsocker. Till sist en gräddig ton av earl grey-te med mjölk.

I munnen: inledningsvis lite mer av sherryn - en lite mer elegant oloroso. Återigen fikonmarmelad, nu följt av äppelkompott, mandel, kanel och apelsin. Strax därefter bryter det kraftiga destillatet igenom - pepprigt, köttigt, fett och oljigt. Texturen i munnen är spännande, för den är både söt, fet och lite syrligt torr och besk i eftersmaken. Väldigt lätt av svavel, men det är väl integrerat och stör inte. 

Med vatten: lika karaktärsstark, men upplevs lite mognare, som att tiden på fat ökat med ett par tre år. Fin balans mellan fikonmarmelad, russin, apelsin och citronsyra, sötsyrliga äpplen, brynt fett kött... Rent av lite medicinala toner - bandage, tjärpastiller, fishermans friend. 

Sammantaget - en utomordentligt välgjord Balmenach, där det köttiga, lätt skitiga destillatet och olorososherryfatet samspelar utomordentligt väl. Applåder till Selected Malts som i dessa dyra whiskytider lyckas lansera denna whisky för 679 kronor.

Poäng: 88-89p.