Cadenhead Small batch Benriach-Glenlivet 10 år

Nu dags att skriva noter på en flaska jag köpte strax innan brexit - ni vet den där gamla goda tiden när man kunde köpa whisky online från Storbritannien.

Cadenhead’s har dessvärre avslutat sin Small Batch-serie, som ersatts av Original Collection buteljerad på 46 procent snarare än fatstyrka (Cadenhead’s har behållit den stilistiska fyrkantiga flaskan, den nya serien känns lätt igen med en grå etikett). På nätet sågs den nya serien som en försämring, men om den lägre buteljeringsstyrkan kan bidra till att hålla priserna lite lägre så kanske det är en bra differentiering för Cadenhead’s (Authentic collection är fortsatt på fatstyrka). Det jag främst reagerar negativt på är att Cadenhead’s tycks buteljera en allt mindre andel som ex-bourbon, och allt oftare tillämpa slutlagring på mer aktiva sherryfat och liknande. Säkert har de gjort analysen att detta säljer mer, men i min gom blir det inte lika lockande.

Flaskan som jag nu skriver noter på är en Benriach. På etiketten står det ”Benriach-Glenlivet”, vilket syftar på en äldre tradition att snylta på Glenlivets starka rykte (och eftersom Glenlivet är en fysisk plats - dalgången Livet - så har det varit tillåtet). De flesta destillerier och buteljerare, om än inte alla, har slutat med denna praxis - Cadenhead’s fortsätter dock med denna lite förvirrande och otidsenliga tradition genom att rakt av skriva ut vad som står på ekfaten.

Till skillnad från de flesta Small Batch är denna Benriach buteljerat från ett enda fat, riktad till den japanska marknaden. Jag har redan provat denna för bloggen, men då blint från en julkalender några år tillbaka. Eftersom jag vet att mina intryck ändrats en del ville jag prova den på nytt.

Cadenhead Single Cask Benriach-Glenlivet 10 år
Destillerad 2008, buteljerad 2018. Lagrad hela tiden på ett bourbon hogshead.
Buteljerad på fatstyrka, 55,2 procent. 270 flaskor riktade till den japanska marknaden.

Färg: halm

I doften: sirap, honung inledningsvis, men utan att bli för söt. Maltiga toner, kanske granola, liksom marmelad på citron och apelsin. Skorpor, nötter. Röda äpplen. En underbart smörig doft.

I munnen: börjar rätt intensivt, men hettan släpper snabbt. Ersätts av honung, valnötsbröd, söt citrus. Väldigt gott, de här citrussmakerna är jag svag för. Ananas, svagt av söta äpplen igen. Brunt farinsocker och lätt av svartpeppar i avslutet, tillsammans med apelsin.

Med vatten: den inledande hettan försvinner nästan helt. Lite mindre sött, lite mer äppelig syra. Citrusen är kvar, liksom nötter liksom den mogna, brödiga malten. Apelsinen tar över mer i avslutet.

Sammantaget: mycket har hänt sedan jag provade denna Benriach blint, och även sedan jag först öppnade flaskan. Jag upplevde denna blint som mycket vassare, mer åt eucalyptus, parfym och kryddor. När flaskan var nyöppnad upplevde jag alkoholhettan som störande. Tiden i flaskan tycks ha balanserat upp smak och doft, och lyft citrus, ananas, brynt smör, nötter och malt. För mig är detta sinnebilden av hur bra ren ex-bourbon-lagrad whisky kan smaka, och denna gång utan att ens vara särskilt gammal.

Poäng: 89p (ett stort lyft mot när jag provade samma buteljering blind - då landade poängen på 81.)

SMWS 78.61 Ben Nevis 8 år, "Smoky plumes and salted prunes"

Nästa SMWS-butelj ut på bloggen: denna gång en 8-årig Ben Nevis, som lagrats första fyra åren på en ex-oloroso butt och de sista fyra åren på en annan ex-oloroso butt men som i föregående fyllning i 20 år lagrat en Bowmore. Det receptet upprepar man inte i första taget!

Färg: mahogny

I doften: väldigt intensiv! Russin från sherryfaten. En salt rök som gifter sig väldigt bra med tonerna av nötter och mandlar. Och till sist äppeljuice från destillatet. Snyggt!

I munnen: överraskande snäll för sina 66,9 procent! Russin och bärsylt, nötmix med både saltat och osaltat, och en lite citrusaktig rök som för tankarna mer till Caol Ila än Bowmore. Och till Fisherman's friend med citronsmak! Apelsin, äpplen. Jordgolv - dunnagelagerhus - och tobak och läder. Syltig textur, där det söta och salta verkligen lyfter varandra. Jättebra.

Med vatten: med denna styrka snålar jag inte med vatten - tre teskedar i. Texturen blir lite torrare, sötman backar och den sälta röken går fram lite. Men den behåller en skön balans mellan sött och salt. Med russinen nu en väldigt skön salt kola. Mörk choklad och söt apelsin, med en lätt beska som hänger i. Motorolja svagt. Salta mandlar och hasselnötter tillsammans med tahini i det långa avslutet.

Sammantaget: att använda så här aktiva fat med ex-sherry och rök, det är inte utan risk. Men Ben Nevis kraftfulla destillat står pall för det, och de tre dimensionerna gifter sig sömlöst. Suveränt bra! Tack till Matt på The Dramble som skrev om denna innan släppet tidigare i år.

Poäng: 89p

SMWS 18.46 Inchgower 13 år, "Bandyportfölj"

En till SMWS-butelj från skåpet. Denna gång en Inchgower särskilt riktad till de svenska medlemmarna, därav det underbara namnet "Bandbyportfölj" - även om jag inte vuxit upp med bandy så är det lätt att leva in sig i bilden av en kallfrusen utomhusläktare på vintern med korvmacka, pepparkaka och kaffetermos.

Färg: brons

I doften: tydligt sherryfat - först russin och fikon, björnbär och blåbär (mer som färska bär snarare än sylt). Eken talar genom söt vanilj och peppar. En milt köttig ton - säg onsala-korven på mackan av danskt rågbröd.

I munnen: sötare, syltigare. Säg drottningsylt med en stor skvätt björnbär. Ganska tjock och tuggig i munnen, men också saftig - söta, röda äpplen. En fruktig syrlighet. Chokladkola - dumle? och sötlakrits. Mild peppar och kaffe i eftersmaken.

Med vatten: i doften är sherryfinishen inte fullt lika dominerande, rågbrödet kliver fram. Mer oljig. I munnen lite mindre söt och syltig, likt doften nu mer åt färska bär. Mer syrlighet, tanniner från blåa vindruvor. Kola, mjölkchoklad. Äpple, honung. Korven är inte lika framträdande men tittar fram tillsammans med peppar i den uttorkande eftersmaken. 

Sammantaget: en lyckad Inchgower, där olorosofatet varit på väg att ta över men buteljerats i sista stund för det kraftiga destillatet att sporadiskt skina igenom. SMWS-medlemmarnas smaknoter stämmer bra - möjligen skulle jag säga att det var mer sylt än korv i mackorna.

Poäng: 85p

Kilkerran 12 vs 16

Fick chansen att prova Kilkerrans återkommande core range-buteljeringar: 12- och 16-åringen. Båda övervägande lagrade på ex-bourbon, med ca en fjärdedel ex-sherry.

Båda går för närvarande att beställa via bolaget: 659 kronor för 12-åringen, respektive 959 kronor för 16-åringen.

Kilkerran 12

Färg: halm

I doften: citron och apelsin - helt i min smak. Där bakom vanilj, rågbröd och nötter. Som ofta med Kilkerran en lätt strimma rök, tillsammans med en doft av jord och multna löv. Lätt pepprigt avslut.

I munnen: härligt oljigt och med mycket apelsin och tillhörande beska. Därefter valnötsbröd och mylla, som övergår i mörk choklad. Mild chili.

Med vatten: ingen stor förändring. Gula äpplen och flädersaft nu tillsammans med apelsinen. Fortsatt härligt oljig. Lätt av örter.

Kilkerran 16

Färg: ljust guld

I doften: börjar med grädde, rent av barndomens pannkakstårtor (till och med jordgubbssylten finns där). Mycket vanilj. Citrus finns här också, men sötare i form av lemon curd. Kanske också mandarin. Inte lika maltig eller jordig, mer här åt det söta och gräddiga. Lätt, torrt avslut med peppar och rök.

I munnen: oljig och gräddig. Chokladsås och kakaobönor, vaniljfudge. Apelsin. Sött, men apelsinbeskan och oljigheten balanserar fint upp. Lätt av äppeljuice. Choklad och peppar i avslutet.

Med vatten: fortsatt tydligt gräddigare än sitt yngre syskon. Sötsyrliga äpplen, kaffe med mjölk och apelsin i avslutet.

Sammantaget: båda standardbuteljeringar från Kilkerran är solitt bra whisky och lätt att rekommendera. Tolvan har jag provat tidigare på bloggen - denna dag är betyget inte fullt lika extraordinärt högt, men likväl mycket högt för denna introduktionskategori. Sextonåringen har tidigare haft lite svårt att leva upp till mina högt ställda förväntningar, men idag står den sig bra.

Vid en sån här direkt jämförelse slår det mig att de båda kanske är lite väl lika. Båda har citrusfrukterna, vaniljen och den lätta lätta touchen av rök i svansen. Det som skiljer är att de extra fyra åren har gett mer grädde, söt krämighet och ett lite torrare avslut. I tolvåringen lite mer rågmalt och jord. Och just den där lite ruffigare jordtonen tippar över tolvan till en knapp vinnare.

Poäng:

Kilkerran 12: 87p

Kilkerran 16: 86p

SMWS 36.173 Benrinnes 22 yo "Warm as a purring cat"

Dags att ta farväl av gammal Benrinnes, buteljerad av SMWS. Två udda saker sticker ut - dels att den fått slutlagring på ett fat som tidigare lagrat rökig whisky, dels att den placerats i smakkategorin "deep, rich and dried fruits", en kategori som oftast huserar sherryfatslagrad whisky.

En udda bra Benrinnes.

SMWS 36.173 Benrinnes 22 yo "Warm as a purring cat"
Lagrad på ex-bourbon barrel, slutlagrad på ett bourbonfat som tidigare innehållit rökig whisky.
Styrka 57,4 procent. Kostade 1235 kronor via SMWS 2020.

Färg: bärnsten

I doften: många saker som direkt kallar på uppmärksamhet. Torkade fikon, eller lite åt fikonmarmelad, för tankarna till sherryfat (vilket detta inte är). På temat torkade frukter också tropiska sådana. Ingefära och ett ganska tydligt rökstick. Där bakom kommer sekundärdofter från åldern - läder, dammigt bibliotek, blöta stenar.

I munnen: fylliga frukter börjar igen, nu är fikonen tillsammans med svarta vinbär och hallon. Igen, tropiskt med ananas och mango. Söt citron också. Röktonen är lite jordig och härligt bra integrerad. Mörk choklad, lätt av chili. Silverbestick och damm.

Med vatten: lite mer tillgänglig när alkoholen kliver bakåt, men smakpaletten är sig rätt lik. Söta äpplen har smugit sig in bland de andra frukterna och bären. Lite ljusare, äpplena tillsammans med citron. Röken backar, kvar är en lätt ton av tobak. Blöt jord och choklad i det långa avslutet.

Sammantaget: varför upptäcker man så ofta på flaskans sista dram hur bra whiskyn är? Detta är en udda Benrinnes, inte främst pga röktouchen, utan hur mörk och fyllig den är. Likväl, trots att den avviker lite från destilleriets typiska bana så är detta väldigt gott.

Betyg: 89p

30/11 2022: LKWF Watt Whisky Provning

Blair Athol Distillery 13yo 56,7%

I doften: apelsinchoklad - romerska bågar. Lätt av röda bär påminner om vinfat, men det tar inte över. Vanilj och söt paj.

I munnen: Samma fina balans. Apelsin och bakverk, bären har nu blivit sötsyrligt gelégodis. Vit choklad.

Med vatten: mer apelsin, nästan åt apelsinlikör (finns det?), lite mer vin (men mindre syrlig). Växer efter en stund, mjölkchoklad från doften och en härlig smörig ton.

Väl utförd vinlagring. Blair Athol verkar funka bra med aktiva desertvinsfat.

The Electric Coo 27yo Blend 42,1%     (Sannolikt Edrington-malt enligt Mark).

I doften: torr vanilj, väldigt diskret. Choklad, kaffe, sötlakrits. Tropiska frukter, eukalyptus, ingefäragodis. Allt väldigt diskret.

I munnen: mjuk, lite tunn munnkänsla, sedan lite ingefära som stadgar upp. Många blandade frukter, färska och i godisform. Putsade gamla bestick, friskt vatten från en bäck i skogen. Salt toffee. Växer.

Vattnade ej.

Bäst i linan.

 

The Campbeltown Blended Malt, Local Edition 7yo 57,4%

I doften: kustigt, sjögräs deluxe, olja. Torrare dofter av citrongräs och vanilj. Lätt pepprig.

I munnen: vanilj, päron, sjögräs, sötsyrlig. Olja, kaffe med mjölk. Sjögräs går mot citron och lime.

Med vatten: citronglass, lite mer scotia-funk - lerpöl, torsk... 

Bra grejer. Checkar av både kust och funk.

 

Glen Spey 14yo 54,8%

I doften: citron, torr rök från vedbrasa. Äpple, päron. Udda men spännande.

I munnen: speyside-fruktig, sedan den där torra citroniga röken. Bättre än jag minns från Campbeltown.

Med vatten: lite fylligare, gräddigare. Kaffe. Men annars samma härliga citron-rök och frukter.

 

Craigellachie 6yo 58,1%

I doften: ingefära, lime, peppar, torkade örter. Sött vitt vin. Äppelmos?

I munnen: lite mer tydligt sherryfat - torkade röda frukter och lätt syltig. Men "ljus" och frisk. Craigellachie-oljig, jord. En del omogna toner, typ äppelkart, men funkar här väldigt bra.

Med vatten: lite lättare, saftig. Bra giftemål mellan lite omogen malt, destilleritypisk råhet och diskret påverkan av sherryfat.

 

A Highland Distillery 16yo 57,1% (Westport = teaspooned Glenmorangie).

I doften: uppenbart äldre, mer vanilj och peppar. Precis som Craigellachien så är sherryfatet inte överaktivt. Kakao, hallon.

I munnen: härligt integrerat sherryfat. Hallon, björnbär. Choklad igen. Bakverk, härligt söt maltton.

Med vatten: Härligt söt och sötsyrlig, bären har blivit gelégodis. Citron-lime, vanlij. Bra. "Not overly sherried" säger Mark, och det stämmer.

High Coast Cinco

Dags att betygsätta en riktigt bra High Coast - Cinco. 

Denna whisky var från början inte tänkt att buteljeras på detta vis. High Coast gjorde ett experiment där man tog sprit som lagrats på ex-bourbon och re-rackade om till fem olika sorters sherryfat. Dels de lite vanligare Oloroso och Pedro Ximenez, men också Palo Cortado, Amontillado och Fino, alla på spansk ek. Tanken var att göra ett jämförelseexperiment, kanske som en Master class. Men så fick de idén att kombinera faten, och märkte att det blev väldigt lyckat. De gjorde dock en justering där de adderade ett PX-fat på amerikansk ek, för att öka sötman lite.

Cinco lanserades sommaren 2020. Det blev dryga 5000 flaskor och kostade 879 kronor på bolagets webbsläpp. Läs allt (typ) om Cinco på destilleriets hemsida.

High Coast Cinco
Lagrad först på ex-bourbon, sedan huvuddelen av tiden på fem sorters sherryfat av spansk ek. Styrka 50,5 procent, 5195 flaskor (50 cl).
Slutsåld sedan länge, kostade vid släpp på bolaget 879 kronor. 

Färg: koppar-brons

I doften: härlig mix av bärsylt, apelsinmarmelad och läder. Juligt bröd med aprikos och nötter. Kanel också. Det där destilleritypiska brynt smör finns diskret med. High Coast har lyckats med att skapa en både bred och angenäm doftpalett. 

I munnen:

Med vatten: röda och blåa bär, apelsinmarmelad igen. Kaffe latte och mjölkchoklad. Det låter sött, men bröd och kryddor spelar jämt med. Fint avvägd peppar. Härligt oljigt smörig munkänsla. Suveränt bra!

Med vatten: lite ljusare, gröna vindruvor nu med i mixen. Mer torkade kryddor, mer peppar, texturen lite torrare i munnen. För mig blir detta snäppet för pepprigt och beskt. Men det finns toner av kakao och mandariner som är mycket trevliga i den långa eftersmaken.

Sammantaget: det är ingen slump att Cinco beskrivs som High Coasts kanske hittills bästa whisky. Fatblandningen av olika typer av sherry, och en bas på ex-bourbon, har skapat något särskilt. Ett alldeles förträffligt bra whiskyhantverk. Att de adderade ett extra px-fat, för mer sötma, det uppfattar jag som väldigt lyckat, utifrån hur suveränt bra balansen blivit mellan kryddor och sötma (ovattnad).

Cinco visar vilken högkvalitativ whisky High Coast är kapabel att producera. I min tankevärld lyckas de bäst med sitt orökiga destillat, och när de ej lagrar det på nyek - det är vad jag kommer titta efter när jag ska ersätta min flaska.

Poäng:  88-89p.