SMWS 122.50 Loch Lomond 9 år, ”Nuts crushed by a sandalwood mallet”

Flertalet destillerier gör många stilar av whisky, men Loch Lomond tar nog priset om man räknar antal. Orökigt och rökigt, javisst. Utöver single malt gör de också grainwhisky, i två olika typer av kolonnpannor. Tillochmed rökig grainwhisky fixar de. Återgår vi till maltwhisky så använder de inte enbart vanliga pot stills - de har på något sätt tillåtelse att använda vad de kallar ”straight neck stills” (se bilden nedan).

Bildkälla: scotchwhisky.com

Eftersom Loch Lomonds whisky kan smaka på så många olika vis har SMWS tilldelat destilleriet tre olika nummer:

112 är destillerat med straight neck stills med kylningsringar påslagna och en hög, smal skärning.

122 är också destillerat med straight neck stills, men utan kylningsringar och en lägre, bredare skärning.

135 är destillerad i vanliga pot stills.

När man söker på SMWS nummer stämmer inte alltid informationen - det kan hänvisas till Loch Lomonds olika destillat men matchar inte alltid rätt. Exempelvis skriver Whisky Saga att 122 är Croftengea, ett av Loch Lomonds rökiga destillat. Typen av pannor och skärningspunkter stämmer, men en 122 (till skillnad från en Croftengea) kan vara både orökig eller rökig. 

Idag provar jag just en 122a. Smakkategorin visar att det nästan säkert inte är någon rökig whisky. Minns att jag köpte den eftersom den fick ett bra omdöme och samtidigt hade ett bra pris.

SMWS 122.50 Loch Lomond 9 år

”Nuts crushed by a sandalwood mallet”

Lagrad 9 år på en 2nd fill bourbon barrel

Styrka 57,5 procent. Kostade 670 kronor 2022 via SMWS.

Färg: halm

I doften: honung, röda äpplen, granolamusli och rågbröd. En snäll ton av citron, som en citronskiva i ett vattenglas. Någon av kryddorna jag använder när jag (försöker) laga indisk mat (koriander säger SMWS på etiketten). Svagt av menthol, lätt torr ek och hasselnötter. Trots smakkategorin och att det är en ung whisky på refillfat, så är detta inte på något vis omoget.

I munnen: äpplen och honung igen. Riskakor. En krämig munkänsla, alkoholen ger viss värme men är relativt fint integrerad. Örter och nötter. Citronen är lite sötare i munnen (nu stämmer ”lemon curd” från SMWS beskrivning). Addera nektarin. Karamell i avslutet.

Med vatten: både frukt och ek kliver fram något. Äppelsmulpaj, lingonsylt? Lätt av möbelvax - imponerande för en så ung whisky. Söt citron och honung. I munnen också ett steg bättre, texturen har blivit härligt saftig. Sommarfruktig med äpplen, päron, fläder och svagt av apelsin. Nötmix i avslutet.

Sammantaget en riktigt schysst ung bourbonlagring. SMWS smakkategori ”Young and spiritely” kan bjuda på bra fynd, men med risken att whiskyn upplevs omogen - så är inte fallet här, och jag är tacksam för Two Whisky Bros omdöme som övertygade till köp.

Poäng: 86-87p. 

Tomatin 21 år

Tomatin är ett kul destilleri, som en gång var Skottlands största. Idag är det ett av få destillerier som fortfarande har riktigt gammal whisky kvar i sina lagerhus. Whiskyn vi ska prova idag är inte fullt så gammal, men 21 år är ändå en mycket respektabel ålder. 

När jag såg denna på Cinderella 2022 så tyckte jag att 1500 kronor var ett riktigt schysst pris (tyvärr är priset högre idag). Tyckte också det var sympatiskt att det tydligt var utskrivet på förpackningen att lagringen skett uteslutande på 1st fill bourbon barrels (inget ”matured in the best, rarest oak casks” sälj-nonsens utan sakligt och tillitsfullt till att konsumenten antingen förstår vad det betyder eller kanske vill ta reda på det).

Tomatin 21 år Travel Retail

Lagrad på 1st fill bourbon barrels

46 procents styrka. Kostade 1500 kronor 2022 på Cinderella.

Färg: guld

I doften: direkt en härlig mix mellan mogna frukter och sötma från bakverk. Mer specifikt: hemmagjord, kokande äppelkompott med kanel, nektarin, mango, ingefära, honung, vaniljbulle. Brynt smör. Min vän Jonathan säger att det doftar croissant (bakad från grunden - han jobbar med sånt så det stämmer säkert). Lätt bränd karamell. Lätt av halm också. Tänker också ”blöt skog”, men det kan lika gärna vara nektarin eller citrus.  

I munnen: en lätt kryddighet visar direkt att faten både varit aktiva och fått ligga länge. Äppelkompotten och nektarinen finns här med, det är en superhärlig mogen fruktighet med en rejäl men balanserad beska. Honung och lemon curd. Sirapsbröd ihop med bullarna och croissanten. Nötter. Finns en härlig komplexitet där smaknoterna flödar förbi i rask takt. Åldern märks också med läder, damm och böcker. Citrus och honung i avslutet.

Med vatten: om frukten låg lite framför bakverken utan vatten i doften, så spelar de båda nu jämnt. Massa vaniljbullar, färsk ingefära kliver också fram - vattnet verkar ha aktiverat faten ytterligare. Bakpulver? I munnen tycks whiskyn ha blivit än äldre - det finns en underbar sprödhet och oljighet (eller vaxighet?) samtidigt som citrusfrukterna behåller en… vitalitet? Än mer tropiska frukter. Brynt smör från doften ihop med bakverken.

Sammantaget är detta en otroligt välgjord whisky i kategorin ”gammal och bourbonlagrad”. Någon skulle kanske säga att det är för kryddigt eller beskt, men jag tycker frukternas syrlighet och bakverkens sötma balanserar jättefint. 

Jag har älskat den här whiskyn sedan jag provade den första gången, och har nästan varit rädd att förväntningarna skulle vara för höga när jag skulle skriva noter. Men så blev det inte. Jag har skrivit långa noter och hade kunnat skriva än mycket längre, så nöjer mig med att det kort och gott är galet bra.

Poäng: 91p.

The Gauldrons Cask Strength (batch 1)

Selected Malts återlanserade nyligen Douglas Laings sortiment i Sverige. Douglas Laing är också de som ger ut serien Regional malts, där varje whiskyregion i Skottland finns med. Bland annat den jag provat ikväll, nämligen Gauldrons som är Campbeltownregionens representant. 

När en whisky marknadsförs som en blended malt brukar man tänka att flera malter från olika destillerier ingår. Campbeltown är dock så litet att det är mer troligt att detta är hundra procent Glen Scotia. Det är inte sannolikt att Springbank eller Glengyle skickat någon sprit - varför skulle de göra det när de har hög efterfrågan? Jag har också hört att Glen Scotia sålde fat till oberoende buteljerare för några år sedan när denna buteljerades.

Standardutgåvan är buteljerad på 46 procent, men den jag provar är den första utgåvan på fatstyrka. Etiketten ska vara tryckt med något självlysande material, men det är svårt att spana efter såhär mitt i sommaren.

The Gauldrons Cask Strength (batch 1)
Campbeltown regional blended malt
Styrka 53,4 procent. Ca 735 kronor via auktion 2022.

 

Färg: halm till ljust guld

I doften: honung och malt inleder - säg granola med mycket säd och frön? Syrliga röda äpplen, som går över till än syrligare frukt - grape, nektarin? Där bakom citron och sjögräs (där kom de stiltypiska, maritima C-Town-tonerna). Sand, mineraler och saltstänkta klippor. Svagt av svartpeppar och muskot.

I munnen: här kommer det maritima först, det är nästan sälta i smaken. Funky med blöta jordgolv också. Man kan faktiskt ana en rökton - överraskande om rökig Glen Scotia gått ner i denna blended malt. Citron och apelsin. En lite lätt omogen äppelton som signalerar att denna whisky är ganska ung, och att det är mer destillatet än faten som talar. Alkoholen är dock fint integrerad och munkänslan är lätt krämig med apelsinbeska. Sötsyrligt gelégodis avslutar.

Med vatten: doften är ganska oförändrad - halv, honung och malt i förgrunden. I munnen ger vattningen lite mer ek i form av honung och vanilj. Citrus, havsvatten och blöt jord (med rök). Ännu mer ful funk med låsolja. Massor av grape i eftersmaken.

Sammantaget trodde jag innan att detta var en Glen Scotia förklädd som blended malt, och provningen stärker den uppfattningen. Att det skulle finnas lite rök hade jag dock inte väntat mig, för det har Glen Scotia inte lika gott om i sina lagerhus. Lite ungt skulle kanske någon säga, men jag tycker detta är toppenbra.

Poäng: 88p

Signatory Ledaig Vintage 2010 7 år

Oberoende buteljerare tycks få allt svårare att släppa sin whisky till rimliga priser (för oss konsumenter). Några undantag finns, i Sverige är Selected Malts ofta duktiga på att hålla nere priserna, och Thompson Bros har jag skrivit om flera gånger senaste året. Ytterligare en sådan buteljerare är Signatory, som har flera serier i lägre prissegment. Idag är det dags för en sådan.

The un-chillfiltered collection är en serie buteljerad på 46 procent och ofta ett par-tre fat som gifts samman. Oftast är det lite mindre aktiva bourbonfat som använts, vilket brukar ge mycket plats för destillerikaraktär. De är tyvärr inte tillgängliga på bolaget utan hittas hos europeiska nätbutiker, eller auktion som denna flaska. Har inte sett dessa så ofta på sistone, så hoppas att Signatory inte är på väg att avsluta serien.

Signatory Un-chillfiltered Ledaig Vintage 2010 casks 700391+700393

7 år på 1st fill bourbon barrels, buteljerad 2018

46 procents styrka, icke färgad. Kostade 2023 775 kronor på auktion.

Färg: halm

I doften: citron, både som frukten och som citronfromage. Härligt smutsig rök - industriellt, rost, brynt kött i pannan. Sjögräs - ofta nära och lik citron i doften så det stämmer säkert. Blöta klippor, blöt sand. Friskt vitt vin och lätt syrliga äpplen. Fudge, men inte så sött. Svagt av nötter. Jättebra doft - fokus på destillat men inte på något sätt omogen.

I munnen: citron och lime, sandstrand. Päron, äpplen, riesling. Låsolja, sot, läder. Köttig rök i bakgrunden, tydligt diskretare än i doften (men kommer mer i eftersmaken). Fuloljig på ett underbart sätt i munnen. Frukt och vanilj skapar inte balans men kompletterar. Syrligt gelégodis och sand i avslutet.

Med vatten: fortsätter med citrus, olja och rök. Lite mer svartpeppar och vanilj, som att bourbonfaten fått en extra skjuts. Samma trend i munnen - söt citrus, vaniljbulle och extra vaniljkräm vid sidan om. Brynt kött och rost, röken snäppet starkare. Klarar sig precis från att bli för vattnig - citrustonerna hjälper här. Örter, ljung. Hårt brynt kött-rök, päron, riesling, citron i avslutet.

Sammantaget en härligt smutsig Ledaig, precis lagom aktivt bourbonlagrad. Och med ett bra pris. Två påminnelser till mig själv: Ett - fatstyrka och single casks är överskattat och ofta inte värt prispremien (förstå mig rätt - jag pratar prisvärdhet, förnekar inte att det finns massor av jättebra single casks på hög styrka). Två - håll utkik efter dessa Signatory un-chillfiltered framåt.

Poäng: 88-89p.

Askeim 8 år (2024)

Askeim släpptes för ett år sedan, i juni 2024, och är fortfarande tillgänglig på bolaget. Askeim destilleras på Smögen, men kommer vara lätt rökig (eller i framtiden kanske inte med någon rök alls), och det verkar som att äldre sorters korn kommer att användas (i detta fall Golden promise). Lagring har skett på bourbon quarter casks, alltså klart mindre än vad bourbonfat brukar vara (en quarter cask rymmer 125 liter, medan en barrel rymmer 200 liter och en hogshead 250). Mindre fat brukar ge en snabbare och mer intensiv mognad.

Som ofta när jag bloggar så har flaskan varit öppnad en tid och viss oxidering har skett. Hursom, som vanligt när det gäller whisky från Smögen, så var det här något jag gillade.

Askeim 8 år

Golden promise-korn

Lagrad på bourbon quarters-fat

Fatstyrka 57,7 procent. Kostar 849 kronor via bolaget.

Färg: guld.

I doften: äpplig först - både röda syrliga äpplen och äppelkompott. På ett lite lätt funkigt vis, likt en Ben Nevis. Därtill halm, ladugård, örter. Alkoholen dövar näsan lite, men den känns inte het och dofterna fortsätter komma fram. Citron och apelsin. Malt där bakom - granola kanske, honung. Ett uns av rök.

I munnen: äpplena från doften återvänder - en härlig balans mellan syrlighet och sötma. Lite sprudlande likt en cider också. Apelsinen märks snabbare. Friskt åt örter och blött gräs. Ingefära, fast inte så kraftigt utan mer som sånt där ingefäragodis. Sötma från bourbonfaten - kokos? Munkänslan är oljig och tjock. Alkoholen är fint integrerad, men jag tror den kan öppna upp sig än lite mer på lägre styrka.

Med vatten: bourbonfaten tar lite mer plats med kola, vanilj och svartpeppar. Fortfarande mycket äpplen och bondgård. Torr päroncider. Ännu tydligare vanilj och kokos i munnen, nu märks det att lite mindre och aktiva fat använts, men det är en mycket fin integrering och balans mellan destillat och fat. Den lätta röken kommer fram med en lite jordig ton.

Sammantaget imponerar Askeim och tar snyggt Smögen till en lätt rökig skepnad. Fortsatt med massor av karaktär, och den äldre kornsorten Golden promise får mycket utrymme. Väntar med spänning på att en helt orökig Askeim i framtiden. 

Häromdagen såg jag en bild på en ny Askeim - också åtta år, men trippeldestillerad och lagrad på olorosofat. Vi får se om den kanske hittar ut på bolaget efter sommaren.

Poäng: 88-89p

29/5 2025: Dansk Maltwhisky Akademi med Slainte

Bildkälla: Magnus Fagerström

Magnus bjöd in till en provning med buteljeringar från Dansk Maltwhisky Akademi. De gör en buteljering varje år, eventuellt i samband med en årlig träff. Etiketterna verkar alltid vara designade av en konstnär. De verkar alltid buteljera på 43 procents styrka.

 

Old Pulteney 1990, 13 YO, 24.10.1990 - 08.2004,
Bourbon casks #04/424/1+2, 500 bottles, Dansk Maltwhisky Akademi, 43%

Färg: ljust vitt vin

I doften: vanilj, svartpeppar, sjögräs. Skaldjur. Rätt typisk Pulteney. 

I munnen: äppelkompott med kanel, mild citron, sandstrand med torkad tång. Oljig munkänsla. Jättegod och bra på sin styrka.

Poäng: 87p


Bunnahabhain 1997, 9 YO, 04.12.1997 - 08.2007, 
Refill butt, 500 bottles, Dansk Maltwhisky Akademi, 43%

Färg: nästan vattenlikt - en lätt gröngul ton.  

I doften: mörk kola, peppar. Kakao? Gröna äpplen. Rök och blöt jord - enligt Magnus första året Bunna gjorde kraftigt rökig råsprit. 

I munnen: Äpplen - nu röda - apelsin, kaffe. Lite sherryfat kvar ändå. Blöt jord, jordig rök. Grönt äppelskal i avslutet. 

Poäng: 83p 

Allt-a-Bhaine 1995, 16 YO, 22.09.1995 - 08.2012,
Hogsheads 147081-147082, 500 bottles, Dansk Maltwhisky Akademi, 43%

Färg: ljust vitt vin 

I doften: päron, gröna äpplen, lätt ruffig malt - känns inte som 16 år. Honung, lite

I munnen: blöt jord, murket trä, mint. Lite mognare nu. Äpplen, päron. Läder och blöt jord i eftersmaken. 

Poäng: 84p 

Clynelish 1995, 10 YO, 21.12.1995 - 08.2006,
Sherry butt 12786, 500 bottles, Dansk Maltwhisky Akademi, 43%

Färg: vitt vin igen 

I doften: sluten, stängd - omogna äppelfrukter. Där bakom lite oljig, diffust fyllig. Citrus, också lite mer diffust. Vaniljpulver.

I munnen: lätt syrliga äpplen, apelsinskal, torkad frukt - bra mix sherryfat och destillat. Choklad. Oljigt, härligt fruktsyrligt i avslutet. 

Poäng: 87p 

Linkwood 1988, 12 YO, 30.11.1988 - 09.2001,
Sherry butt 4836, 500 bottles, Dansk Maltwhisky Akademi, 43%

Färg: halm 

I doften: peppar, äpple, riskaka? Blött gräs, örter, på så vis lite typisk destilleriet. Magnus hittar nästan-gummi, vilket jag också känner. Vingummin.

I munnen: vingummi, hallonkola? Milda örter. Äppeljuice. Lite torrt avslut.

Poäng: 86p 

Glen Rothes 1994, 14 YO, 28.01.1994 - 08.2008,
Refill sherry butt 1089, 500 bottles, Dansk Maltwhisky Akademi, 43% 

Färg: bärnsten 

I doften: vaniljkola, svag apelsin, chilichoklad. Russin - klart det mest aktiva sherryfatet. 

I munnen: rött äpple, kola, svagt av mjölkchoklad. Kaffe. Lätt av bär i eftersmaken.

Poäng: 86p 

 

Mackmyra Gästriket 16 år

Mackmyra har som bekant haft en tuff tid, med konkurs och byte av ägare och personal. Vi håller tummarna för att Sveriges äldsta destilleri kan landa på fast mark i år.

Whiskyn som ska provas idag heter Gästriket. Den fick en del uppmärksamhet på grund av en hög ålder om 16 år, matchat med en låg prislapp på 499 kronor. Den lanserades i november förra året, och var först enbart tillgänglig i just i Gästrikland i destilleriets hemtrakter. Nyligen uppmärksammades jag på att Gästriket fortsatt gick att beställa, och nu till hela landet. I skrivande stund finns dryga 50 flaskor tillgängliga online.

Kanske är Gästriket en indikation om vilken riktning Mackmyra kan ta framåt? De har trots allt Sveriges äldsta whisky i sina lagerhus - har de tillräckligt stora mängder är det något de bör ta fasta på. Särskilt när det är deras eleganta, icke-rökiga recept, lagrat på bourbonfat. Mackmyra har mixtrat lite väl friskt med ovanliga typer av fat vilket lett till varierande kvalitet - att i detta läget välja en lansering från bourbonfat skulle både ge en säkrare kvalitetsnivå och samtidigt låta Mackmyras typiska eleganta stil skina.

Gästriket har en ålder om 16 år. Styrkan är 43,1 procent - föredömligt är det utskrivet att detta är fatstyrka. Att styrkan är lägre än brukligt hänger säkert ihop med att faten lagrats i Bodås gruva (vilket också är utskrivet på etiketten). Den fuktiga och dåligt ventilerade gruvmiljön drar ut alkoholen ur faten i en snabbare takt än ett mer normalt lagerhus. Kanske borde Mackmyra ompröva om gruvan är en bra plats att lagra sin whisky framåt. Men fram till dess bör de förstås ta tillvara på faten innan de sjunker än mer i styrka.

Mackmyra Gästriket 

16 år, lagrad på bourbonfat

Fatstyrka 43,1 procent. Pris 499 kronor (50cl).

Färg: guld.

I doften: fruktig start med blandade äpplen (både röda och gröna), citron och nektarin. Härligt fruktsyrligt. Där bakom malt i form av smulpaj, parat med en fin vaniljsötma och honung. Svagt av örter och svartpeppar, kanske också lite öljästigt - tänk en veteöl eller en saison. 

I munnen: likt doften en tydlig äppel- och citrusfruktighet - fruktsyran sätter sig i gommen och gör att jag upplever denna som lite starkare än sina 43,1 procent. Mackmyras typiska päron finns också här. Vanilj, äppelpaj, torkade örter och svartpeppar. Det dyker upp en karaktärsfull jordig ton, lite åt trädgårdskompost. Den fruktdominerande eftersmaken hänger i länge.

Med vatten: doften har fortsatt betoning på syrliga äpplen och citrus - addera lime till citronen. Örterna kliver fram (timjan?). Härlig mjuk vanilj. I munnen backar fruktsyran lite och vaniljsötman blir mer påtaglig - créme brulée. Gröna vindruvor och lätt av tanniner från druvskal. Munnkänslan håller ihop fint även med vatten.

Sammantaget är detta en klockren lansering från Mackmyra. Deras eleganta recept på bourbonfat skulle jag säga är deras bästa, och här med en för svensk whisky hög ålder. Ett stort steg upp i kvalitet från Brukswhiskyn, trots att priset är snarlikt. Ett litet förbehåll för dem som är känsliga för en lite kraftigare fruktsyrlighet i sin whisky, annars en varm rekommendation. 

Poäng: 87-88p.

SMWS 52.41 Pulteney 7 år ”Seahorse ramen”

Dags för en till SMWS-buteljering, denna gång en Pulteney med den lite ovanligare smakprofilen Oily and Coastal. Man kan nog vänta sig en rätt karaktärsfull dram!

SMWS 52.41 Pulteney 7 år ”Seahorse ramen”

Destillerad 2013, lagrad på en first full bourbon barrel

Styrka 59,6 procent. Kostade 600 kronor 2021.

Färg: halm

I doften: sädessötma, honung… och sedan kommer kusten med sjögräs och blöta havsklippor. Blöt metall också, just den tonen är lite vass. Röda äpplen. Sedan stänger sig näsan lite av alkoholen. Granola? Örtsalt definitivt. Är det lite bondgård också?

I munnen: lite snällare, mer åt honung, säd och söta äpplen. Men blandade citrusfrukter sätter sig i gommen, och därifrån är det inte långt innan sjögräset tittar fram. Mineraler och blöta klippor igen, men inte metalliskt som i doften. Äpplena blir lite syrligare och ger nu också lite tanniner. Örtsalt igen i eftersmaken.

med vatten: doften är ganska lik. Sötman minskar något och går mer åt vanilj. Päron, lite omogna äpplen påminner om den låga åldern. Sjögräset har backat men det metalliska finns kvar. I munnen lite bättre balans - syrliga äpplen, äppelskal, blöta klippor, låsolja, lime, honung, malt. Havsstrand, sjögräs och honung i avslutet.

Sammantaget infrias förväntningarna om en ung, karaktärsfull Pulteney. Det maritima och industriella tar mycket plats, det aktiva bourbonfatet märks också. Den metalliska tonen i doften är lite väl vass, lyckligtvis är balansen bättre i munnen. Poängsättningen är svår, eftersom doften landar under 85 och smaken över.

Poäng: 84p

Cadenhead Enigma Irish Whiskey 10 år (18-19 år)

St. Patrick's Day, det firar vi med en irländare på bloggen! En irländare som därtill inte ännu är släppt i Sverige - den kommer på bolagets webbsläpp 3 april, och jag rekommenderar att du är redo att klicka.

Whiskeyn har det lite anonyma namnet Enigma Single Malt Irish Whiskey 10 år. Det visar sig dock finnas mycket mer info än vad som står på etiketten - häng med!

1) Åldern. 10 år står det på etiketten. Men på Cadenheads hemsida kan man läsa att spriten destillerades 2006 och buteljerades februari 2025. Det är snarare 18 eller möjligen 19 år på fat.

Det finns en förklaring. Cadenhead har tidigare buteljerat irländsk whiskey som lagrats tio år på irländsk jord och sedan skeppats till Skottland (sannolikt till deras lagerhus i Campbeltown). Där har den lagrats ytterligare några år, år som sedan inte fått räknas under betäckningen Irish Whiskey. 

När vi vet att whiskeyn är 18 eller 19 år snarare än 10, då känns plötsligt priset på 1000 kronor väldigt attraktivt. Särskilt med beaktande hur lite irländsk whiskey det finns med denna ålder.

2) Destilleriet. Varken etikett eller hemsida avslöjar destilleriet. Eftersom den tidigare buteljeringen ovan, också lagd på fat 2006, är från Cooley, så frågade jag helt enkelt personalen i Cadenheads London-butik 7 mars. De bekräftade att ja, det är en Cooley. (Hur vet jag att den tidigare buteljeringen är från Cooley? Det har jag också frågat Cadenhead om, på en resa till Campbeltown.)

3) Faten. Bourbon barrels står det på etiketten, liksom att det blev totalt 726 flaskor. Det borde med snabb huvudräkning betyda att det är tre fat som buteljerats (skulle möjligen kunna vara något till om faten dunstat mycket eller rentav läckt).

4) Styrkan. 44,3 procent är en ganska låg styrka, men min gissning är att det är fatstyrka. Syskonbuteljeringen länkad ovan hade en fatstyrka på 47,4 procent, och styrkan kan ha minskat ytterligare med de extra åren i lagerhusen. Enigma-serien tycks också buteljeras på fatstyrka.  

Men, hur smakar den då?

Cadenhead Enigma Single Malt Whiskey (Cooley) "10 år"

Destillerad 2006, buteljerad februari 2025

Styrka 44,3 procent. 1000 kronor, släpps 3 april 2025

Färg: halm

I doften: godiset sockerbitar, gelégodis - känns ganska typiskt för Cooley, om än jag inte druckit mycket Cooley med denna ålder. Vaniljstång, söt citron, ananas. Sedan kommer eken - muskot, peppar och tanniner från gröna äpplen. Jag är känslig för om kryddigheten tar över i en whisk(e)y, men här finns en fin jämvikt.

I munnen: vanilj, päron, gelégodis. Äppel-, päron- och citrusfrukter ger en härlig munkänsla som är både söt och syrlig. Frukterna är viktiga för att whiskeyn inte ska kännas tunn eller vattnig. Eken finns också här - i munnen har pepparn backat och vi har mer av en lätt torr träton, tänk en snickeriverkstad med sågspån, polerade möbler och gröna vindruvor. En lätt örtighet och mineraler. Ett fruktigt vitt vin (en vällagrad chardonnay kanske?). Svagt av brynt smör. Efter en stund tropiska frukter som persika. Eftersmaken knyts ihop av päron och äpplen, vanilj och gelégodis, och lätt torr ek. Bra längd också!

Med vatten: I doften kliver vanilj och ek fram medan frukterna backar. I munnen är dock röda äpplen tydligt närvarande, liksom nektariner. Svagt av honung eller ljus sirap och russin. Eken är nästan borta. Munkänslan har blivit lite för vattnig, så man bör vara försiktig och vattna sparsamt.

Sammantaget märks det att denna tioåring är långt äldre än så. En underbart härlig, vacker godis- och fruktsötma, väl avvägd ek och en rik komplexitet. Med tanke på hur lite gammal irländsk whiskey det finns buteljerat och i lagerhusen, så tar jag emot denna med öppna armar.

Poäng: 90-91p.

Cadenhead Small Batch Benrinnes 20 år

Denna Benrinnes har jag provat tidigare på bloggen, men då var det blint och som en del av Small Batch-julkalendern för några år sedan. Se vad jag tyckte då.

Cadenhead Small Batch Benrinnes 20 år

Destillerad 1997, buteljerad 2017

Lagrad på tre bourbon barrels

Styrka 54 procent. Betalade 1125 kronor på auktion 2020

Färg: guld

I doften: äppelpaj med kanel, grillad ananas, glasyr. Svartpeppar, gröna vindruvor. Ganska mycket ek, mer än 18-åringen i samma serie, men det funkar väldigt bra. Mandlar, dammiga böcker, Benrinnes kraftfulla maltton har slipats ner ordentligt.

I munnen: ännu lite mer tropisk, ananas kompletteras av persika och torkad mango. Äpplen och blodapelsin också. Sockerglasyren kommer igen, torkade örter, peppar. Bakom eken kan svagt ana torkat kött och blöt jord. Jättehärlig, möjligen att den kryddiga eken kan upplevas lite obalanserad.

Med vatten: i doften lite mindre av ekens kryddor och glasyr, mer fruktsyra. I munnen kommer en härlig chokladfondant ihop med de tropiska frukterna. Besk blodapelsin i avslutet.

Sammantaget en Benrinnes som avviker lite från 18-åringen i samma serie, genom sina mer aktiva ekfat. Det positiva är att det ger en bred palett av noter, det negativa är att upplevelsen inte är helt integrerad trots de tjugo årens lagring. Men egentligen väger den kritiken lätt, för det är en riktigt bra whisky.

Poäng: 89p

Thompson Bros Lowrie’s Reserve

Dags för ytterligare en blended, och ytterligare en whisky från de egensinniga Thompson-bröderna. Förra gången provade jag deras återkommande standardbuteljeringar, denna gång till en blend som bara kan göras en gång - se fatreceptet nedan:

- 3 sherry hogsheads med 10-årig blended-whisky

- 2 bourbon barrels/hogsheads med en hemlig/okänd Speyside-whisky

- 2(?) refill bourbon barrels med 28-årig grainwhisky från Strathclyde

- 1 (ev del av fat) Shiraz-vinfat som därefter lagrat öl, med Thompsons SRV5-whisky.

Här kan man läsa exakt hur Lowrie’s Reserve har kommit till. Plus till Thompson-bröderna för fin transparens.

Ett rätt galet recept, framförallt det fjärde fatet låter helt vrickat. Lyckas Thompson-bröderna få till detta?

Thompson Bros Lowrie’s Reserve 

Blended Scotch Whisky

Styrka 45,7 procent. Kostade 750 kronor 2024, fortsatt tillgänglig online.

Färg: mörkt guld

I doften: karamell, sirap och apelsin för tankarna till lätta sherryfattoner. Också syrliga äpplen, päron och röda vinbär. Lite torra maritima, minerala dofter. Vitt mousserat vin? Det finns en liten rökton i form av tobak, som går ihop med en lätt pepprighet och gräsig, jordig funk.

I munnen: här är det istället bourbonfaten som kommer först - päron, vaxig honung och brödig, nötig malt.  Sedan funk, cigarett och brynt kött i stekpannan. Ordentligt karaktärsfullt! Örter, nästan sälta. Blöt jord. Växlar mellan frukt-vanilj-sötma och det funkiga. Tillsammans med päronen finns kokos och arrak som skvallrar om den gamla grainwhiskyn. I avslutet också lite sherryfat med kaffebönor och mörk choklad.

Med vatten: citrus, vanilj och honung i doften, följt av mineraler och muskot. Bacon. I munnen päronsaft, tobak och fänkål och saltlakrits. Stekt karré, polerade bestick. Blandsaft på hallon och jordgubb. En syrlighet som går åt krusbär och friskt vitt vin.

Sammantaget - jag älskar Lowrie’s Reserve! Den här whiskyn lyckas vara både god, spännande och skiftar därtill skepnad likt en kameleont. Fyllig och kraftfull trots en lite lägre styrka. Närmast perfekt mix mellan olika fattyper och destillat. Och till ett pris runt 700 kronor - take my money.

Poäng: 88-89p.

Benromach Clipper 07-08 Lat 53˚

Nummer två i Benromach-duellen backar bakåt i tiden. Gordon & MacPhail återstartade Benromach 1998, och denna whisky destillerades och lades på fat året efter. I ett medföljande informationsblad så står det att denna buteljering, från 2007, är den första lagrad på sherryfat från Gordon & MacPhails produktion. Ytterligare en i ögonfallande detalj är att sherryfatet var en refill sherry hogshead. Det är inte på något sett en ovanlig fattyp, men Benromach gör numera ett nummer av att de enbart använder förstagångsfat för sin whisky. Tydligen var detta inte ett ställningstagande från början. 

Buteljeringen är en av flera single casks buteljerade i samarbete med seglingstävlingen Clipper round the world åren 2007-2008 (även Old Pulteney har samarbetat med Clipper och lanserat whisky som provats här på bloggen). Undertiteln är Lat 53˚, vilket syftar till Liverpools latitud, där Clipper detta år startade. Man har också valt att buteljera whiskyn på just 53 procent. Det finns också en Lat 53˚ batch 2, som kanske dyker upp här på bloggen så småningom.

Benromach Clipper 07-08 Lat 53˚

Destillerad oktober 1999, buteljerad september 2007

Lagrad på en refill sherry hogshead, cask 705

Styrka 53 procent. Betalade 650 kronor 2023.

Färg: guld

I doften: apelsin, romerska bågar, ingefära. Röda äpplen. Granolamusli och en ganska tydlig höglandsrök - en lägereld på bar jord. Blandade torkade örter. Jättefin balans mellan det återfyllda sherryfatet, röken och Benromachs karaktärsfulla grundtoner. Den söta apelsintonen är särskilt härlig.

I munnen: ännu mer apelsin i munnen - färsk apelsin, apelsinsaft, romerska bågar. Ingefära och örter igen, som skapar lite struktur. Nära kryddorna ligger röken, som nu är lite askigare (som om lägerelden halvt brunnit ut och någon fimpat en mentholcigarett). Munkänslan är gräddig, likt ett earl grey-te med mjölk. Lite mer beska i apelsinen i avslutet. 

Med vatten: doften har nu blivit mer tropisk - är det persika som kompletterar apelsinen? Earl grey eller lady grey - apelsinen dominerar men det finns nog lite bergamott där också. Röken har åter delvis ändrat karaktär - nu finns mer mineraler, likt att lägerelden står på klippor vid havet. I munnen kompletteras apelsinen av citron. Mycket honung också. Till skillnad från i doften är röken i munnen fortsatt cigarett-askig. 

Sammantaget så gör sig Benromach väldigt bra på refill sherry och med en lite kraftigare rök än normalt. Apelsinerna ihop med den gräddiga earl grey-tonen är väldigt läcker. Trots det lite mindre aktiva fatet så upplevs whiskyn mer mogen än sina sju år. Snälla Gordon & MacPhail, börja lagra Benromach på refillfat igen!

Poäng: 89p

Benromach 11 år cask 395 Symposion

Jag har haft två flaskor Benromach öppnade här hemma, och det öppnar för en liten duell. Först ut är en bourbonlagrad single cask som svenska importören Symposion valt ut.

När jag bläddrar bakåt ser jag att Benromach måste vara ett av de destillerier som jag oftast provat här på bloggen. Därför skriver jag inte så mycket nu om destilleriet, men upprepar gärna att Benromach stilmässigt ligger likt Springbank i sin karaktär, oftast med lätt rökt malt.

Benromach 11 år cask 395 selected by Symposion

Destillerad 2010, buteljerad 2021, lagrad på en 1st fill bourbon barrel

Styrka 59 procent. Kostade 950 kronor 2022.

Färg: halm

I doften: citron, apelsiner, malt som i smulpaj och valnötsbröd. Jord och blött gräs. Honung. Citronen går åt lemon curd och sjögräs. Svagt av tobak.

I munnen: sötsyrlig citron, honung, peppar. Jord, blöta löv (som det doftar). Citronrök som en mindre rökig Caol Ila. Sjögräs, blöta klippor och sandstrand.

Med vatten: i doften honung, vanilj, musli. Tobaksrök. Fortfarande mycket citron i munnen, också nektariner och honungsmelon. Kanske lite citrus-humligt likt en amerikansk IPA? Fortsatt tydligt maritim. Där bakom röda äpplen och ingefära. I avslutet svagt av cigarettrök, citroner och smulpaj.

Sammantaget ett bra bourbonfat, och ett bra exempel på hur likt Benromach kan vara Springbank (med snäppet mindre funk). Någon som inte gillar citrus i sin whisky har inte mycket att hämta, men det är i min stil.

Poäng: 87p.

North Star Benrinnes 10 år for The Good Spirits Co

Jag brukar tycka jag är ganska bra på att välja mina whiskyköp. Idag kommer dock en flaska som verkligen hintar om motsatsen. 

Hösten 2022 reste jag och kompisen Crille till Skottland, och droppade in i whiskybutiken The Good Spirits Co i Glasgow. De hade bland annat whiskyn för dagens bloggpost - en Benrinnes från North Star, buteljerad för butikens 10-årsjubileum. Benrinnes är ett favoritdestilleri för mig, och priset var på ganska låga 50-55 pund - det skulle jag i efterhand kunnat skylla på. Om det inte vore för att jag faktiskt provade whiskyn i butik och tänkte nåt i stil med "nämen det här var ju en härligt destillatdriven whisky där inte fatet tagit över!".

Jag uppfattade alltså att det inte var en särskilt aktiv sherry butt whiskyn var lagrad på (jag såg också att färgen var väldigt ljus). Det visade sig vara en extrem underdrift. "Refill sherry butt" skulle jag skriva om till "dead sherry butt" om jag ville ge en rimlig indikation om doft och smak. Det här är en extremt omogen whisky, och det måste komma från att fatet varit uttjänt. 

Jag ville inte hälla ut whiskyn, men man kan väl säga att den gått åt sparsamt. Jag har utsatt ett antal vänner (före detta? ;-) för denna blint - en betydande andel har inte identifierat den som whisky. På sommaren har den funkat ganska okej i en highball-drink, och nu i vinter i en rätt trevlig whisky sour. Men nu är den nästan slut och jag kommer äntligen för mig till att skriva provnoter.

Så uselt att till och med korken gick sönder! :-D

North Star Benrinnes 10 år

Buteljerad för The Good Spirits Co's tioårsjubileum

Lagrad på en refill sherry butt

Styrka 60,9 procent. Kostade ca 720 kronor i Glasgow 2022.

 

Färg: ljust vitt vin

I doften: citron, hårda päron, svagt av vanilj. Det är mycket omogna malttoner likt i råsprit eller en treårig whisky från något av alla dessa nya destillerier som snabbt vill få ut nåt på marknaden. Bland dessa toner som bäst äppelkart, som sämst finkel - inte lika mycket av det sista som när flaskan var nyöppnad. Lite stickig i näsan med sin höga styrka. Päron är tonen som mest tydligt följer med.

I munnen: nu börjar det bli rätt räligt. Hett och äppelspritigt. Omogna äppelkart-newmake, men också lite äppelkompott med kanel och ett stänk äppelcidervinäger. Det finns en jättesvag vaniljton som desperat försöker balansera upplevelsen (dödsdömt!). Maltigt hela upplevelsen igenom, mest omogna äpplen men kanske också lite brödigt. Pepprigt i gommen. I avslutet den heta äppelspriten och en tesked billig matolja.

Med vatten: rätt mycket vatten, för det tror jag behövs. I doften bättre. Inte lika tydligt omoget. Mycket mer vanilj, päronkräm, pistagenöt? Svagt av citron. Lite pepprigt fortsatt. I munnen då? Även här mognare - mognare äpplen, äppelkompott - men alkoholen är fortfarande inte integrerad utan ligger som en hetta bredvid. Kanske citronkola. Fortsatt svagt av vanilj, svagt av matolja. Väldigt svagt av kakao och äppelcidervinäger (inte någon fantastisk pairing). 

Sammantaget är detta en rätt usel whisky (från ett av mina favoritdestillerier dessutom!) - men nog så kul att skriva noter på. Här finns inget av den där sherryn som nån gång ska ha legat i fatet, och eken är nästan helt död. Att North Star och The Good Spirits Co valt att buteljera detta fat (till hela 626 flaskor dessutom!) är rätt obegripligt.

Poäng: 68p

Redbreast 12 år CS (B1/21)

Jag har provat relativt mycket irländsk whiskey här på bloggen, och särskilt glad blir jag när det ska provas en Redbreast. Dagens whisky är Redbreast 12 år Cask Strength - en riktig klassiker med ett gott rykte, men eftersom den inte säljs i Sverige är den här relativt okänd. Det blir dock ändring på det - i februari ska den släppas på bolaget (gissningsvis på tillfälligt sortiment). Det är förstås en annan batch än den jag provar idag, men jag tror den är konsekvent bra i sina utgåvor och rekommenderar den varmt.

Jag har provat Redbreast 12 CS tidigare här på bloggen, men då var det blint med vännerna i GlenSeven-gänget. Trots att den ställdes mot exklusiva malter i åldern 20-40 år så stod den sig bra i linan, vilket säger något om hur bra den är.

Redbreast 12 år Cask Strength batch B1/21

Lagrad på bourbon barrels och oloroso butts på spansk ek

Styrka för denna batch är 56,3 procent. Kostade 835 kronor 2021.

Färg: varm bärnsten

I doften: det första jag noterar är pot still-typisk kryddighet med peppar, muskot. Blöt jord, olja, rågbröd. Det finns samtidigt en sötma som balanserar emot - mörk choklad, café au lait, vaniljsocker. Frukt från röda äpplen och apelsinskal. Mörk sirap och nötter. Lakrits? Nästan lite damm - det är lätt att luras att denna whiskey är 18-20 år snarare än 12.

I munnen: röda äpplen och sirap - likt en knäckig äppelpaj. Återigen noterbart moget. Sedan ek-kryddig, nästan åt cederträ. Detta samspelar med toner av nötter, råg och malt. Den där krämiga, oljiga munkänslan finns definitivt här. Blöt jord, polerade bestick, apelsin. Ingen hetta alls från alkoholen. Klingar ut i ett medellångt, oljigt avslut.

Med vatten: i doften kaffe, blöt jord och olja. Peppar och cederträ. Honung, valnötsbröd, röda äpplen, vanilj. I munnen tydligt gräddigare men annars sig lik. Röda äpplen, kola, blöt jord. Syrliga citrusfrukter, svagt också av ananas. Malt, damm och polerade bestick.

Sammantaget är Redbreasts fatstarka tolvåring en fantastisk bra whiskey. Visst ger den extra styrkan en extra skjuts, men det är inte den enda förklaringen. Pot still-destillatet med omältat korn i mixen bidrar till en underbart fyllig och kryddig karaktär, och fatmixen är så skickligt utförd att bourbon- och sherryfaten är sömlöst integrerade. 

Skulle jag rekommendera en enda irländsk whiskey, då skulle det vara denna. Men finns det ens någon skotsk core-range-whisky som är bättre? 

Poäng: 90p.

Ingelred Ben Nevis 17 år cask 384

Jag har tidigare provat Ben Nevis buteljerade av Ingelred. Nu är det dags för en flaska köpt tidigt 2023 - en 17-årig ex-bourbon. Det verkar ha varit ett läckande fat, eftersom det endast räckte till 85 flaskor. 

När flaskan var nyöppnad minns jag att det var mycket karamell och kola i smaken - nästan lite bränd kola likt Glenfarclas. Bra, men också lite tråkig - jag hade hoppats på en lite mer karaktärsfull Ben Nevis. Men ibland kan lite tid och luft i flaskan göra susen, och så verkar faktiskt ha skett.

Ingelred Ben Nevis 17 år cask 384

Destillerad 2003, buteljerad 2021

Lagrad på ett bourbonfat

Styrka 54,2 procent. Kostade 1362 kronor tidigt 2023.

Färg: halm

I doften: äppelkompott, ingefära, nästan lite av en curry-ton. Äpplena är lite typiskt Ben Nevis-funkiga - lätt övermogna, jästa äpplen (gillar!). Den tonen upplever jag har blivit tydligare på sistone, när whiskyn fått oxidera en tid i flaskan. Där bakom finns karamellkola, typ werthers - den tonen dominerade när flaskan var nyöppnad. Lätt av örter och peppar, svagt menthol - 17 år på ekfat märks (på ett bra, balanserat vis).

I munnen: äpplen (lite mindre funkigt, men fortsatt karaktärsfullt). Vanilj, choklad, honung. Muskot, kryddigt, lätt åt polerade möbler (vaxiga toner alltid trevliga i en whisky). Fyllig för att vara en ex-bourbon. Oljig, fyllig munkänsla. Örter, peppar och möbelvax i avslutet.

Med vatten: doften lite mer pepprig, kryddig - eken kliver fram. Lite synd att äpplena inte är lika tydliga. I munnen är balansen mellan ek och destillat bättre. Äpplen, möbelvax, kaffe. Apelsin (äntligen citrus!). Härligt trög, oljig textur, ett fylligt långt avslut.

Sammantaget en Ben Nevis som transformerats från en schysst men icke-extraordinär ex-bourbonwhisky, till något utöver det vanliga. Härligt karaktärsfull, med Ben Nevis-dna’t intakt. Mest extraordinärt är att åldern upplevs som 20-25 år snarare än 17. Hatten av.

Poäng: 91p.